Museiteater för unga

Nu är det emellertid inte Hjalmar Ekdal som står i centrum för klassikerprojektets effektivt förkortade bearbetning. I stället är det Hedvig, som blir en identifikationspunkt för en ung publik: barnet som får bära hela bördan av de vuxnas försyndelser. Relling är borttagen, Sonja Lindblom som Hedvig får återberätta transportsträckorna, samtidigt som hon gör flickan till en ganska så kaxig figur. Just för att hon är självmedveten i tonfall och hållning kommer det avslutande skottet en smula oväntat. Hon görs till offer men tycks inte påfallande ämnad för offerrollen.
   Willy Pettersson gör en gamängneurotisk Ekdal, Rafael Pettersson en 1800-talsnördig, flottklibbig Gregers Werle medan Katarina Zell som Gina Ekdal är föreställningens klippa med sin djupt förankrade diktion. Scenrummet är lika hopkrympt som bearbetningen: här är det inte bara den stackars ankan som bor på vinden, utan hela familjen.
   Ensemblen gör ett hedervärt arbete, med fint återgivna stämningar. Men någon verklig nytolkning av Vildanden är det inte fråga om. Snarare blir föreställningen ett museiföremål, med naturalistiskt spel och tidstrogna kostymer. Det är också som om förkortningen gör det extra tydligt att detta är Ibsens knarrigaste pjäs. För att inte säga tråkigaste.