Redan med det inledande solot anslås tonen direkt, delvis med hjälp av den sparsmakade ljussättningen och den lika strama scenografin. Vi förflyttas omedelbart till det koreografiska universum som Helena Franzén sedan länge gärna återvänder till och envetet fortsätter att utforska. Hon låter betraktaren återse någonting välbekant och samtidigt beträda helt ny och osäker mark.
Den stora scenen på Dansens Hus känns oväntat intim när Franzéns koreografi och Jenny Wilsons musik i flera scener smälter samman på ett självklart sätt. Just i de stunderna är det svårt att inte förföras av den svepande men ändå tydligt markerade koreografin och den bitvis tungt svängande popmusiken.
Dansarnas tempoväxlingar, med bland annat diagonala löpningar, drar på samma gång ihop och isär scenrummet på ett lika elegant som fascinerade sätt. De kompletteras av flera fint utmejslade duetter eller dubbleringar, samt solon där musiken hela tiden finns närvarande.
Grundmaterialet till musiken har hämtats från Jenny Wilsons skiva Hardships!, som gavs ut förra året. Tillsammans med musikern och producenten Daniel Fagge Fagerström har hon hackat, tänjt och stuvat om flera av låtarna från skivan till helt nya versioner eller ljudväggar.
Från början var det meningen att Jenny Wilson skulle ha framfört musiken live på scenen men hennes bröstcancer satte stopp för de planerna. Hennes närvaro, om än inte fysisk, känns dock ändå väldigt tydligt och stark i I’m not looking back.
Samarbetet mellan koreografen och artisten har blivit till något mer än ännu ett pliktskyldigt möte mellan musik och dans. I deras gemensamma verk visar de hur musiken och dansen är helt beroende av varandra för helheten och det starka slutresultatet.
Nu ser jag fram emot Helena Franzéns och Jenny Wilsons fortsatta samarbete. För att de kommer att fortsätta att arbeta tillsammans är jag helt övertygad om.
Loading ...
