Ordet, musikens lydiga dotter – eller var det tvärtom?
Ibland kan det hända att man ”får” vara med. Man ”får” synas. Man ”får” märkas. Och kanske till och med höras. Men absolut inte ”ta över”. Eller (bevare oss) recenseras. Det är ju pjäsen som är det viktiga. Och de som är på scenen. Inte den där vid sidan av – eller under.
Och märks det verkligen om man inte är med? Är man egentligen nödvändig? Räcker det inte med ORDET? Och agerandet? Får man överhuvudtaget äran av någon form av regi? Eller räknas man som någon sorts automatisk maskin – av och på, helst av? Och gud nåde om man är på, på ”fel” ställe! Hur många seriösa aktörer har inte nästan kommit av sig på grund av något felplacerat klink eller pip från någon oborstad mus.
Osynlig musiker
Teatermusen, ibland kallad musikant, ibland med titulaturen musikchef, kan leva ett ganska anonymt, men samtidigt svårbemästrat teaterliv. Mycket sällan omnämns en föreställnings musikaliska ingredienser, om det inte är en fråga om att klanka på eller upplyfta SKÅDESPELARNAS musikaliska prestationer (eller om det är musikal som serveras då musiken helt plötsligt får samma fokusering som talpjäsens text. Men det är en annan historia som jag inte blandar in här).
Teatermusikantens egen insats förbigås oftast med en för den ambitiöse tonkonstnärens känsliga själ okänslig indifferens. Inte ens virtuositet eller tafflighet kommenteras (förutom kanske av de störda arbetskamraterna på scenen). Kort sagt: Man struntar i, alternativt hör inte musiken.
Bättre ökänd än okänd
Undantagen är när någon känd popmusiker eller artist svarar för de klingande inslagen. Då kan istället de stackars skådespelarna få lida anonymitetens kval då löpsedlarna skriker ut ”Svensktoppssångarens pjäs ett fiasko”, eller ”Wiehe lyckas igen”. Självklart är många teatermusiker och deras arbete mycket uppskattade, noterade och till och med omnämnda. Givetvis finns det både regissörer och skådespelare, och dessutom recensenter, som förstår vikten av en organisk musik i en föreställning, lika väl som det finns både kollegor och publik som inte begriper varför det överhuvudtaget ska slaskas på med en massa kulissljud.
Det finns också teatermusiker som inte riktigt förstått skillnaden mellan att vara ordets flexibla samarbetare och att vara den beundrade TONSÄTTAREN i zenit.
Musik och musiker inom talteatern har länge levt på teaterkonstens skuggsida. Det ska ”Nummer” rikta strålkastaren mot: Allt ljus på musikanten! Åtminstone vid applådtacket. Åtminstone en gång.
Loading ...
