Manus & Regi: Maria Blom
Musik&sångtext: Oscar Danielson
Sångerska: Emma Nordenstam
Scenografi: Erik Pilesjö
Mask: Malin J Sahlstedt
Föreställningen som helhet
Föreställningen ”Sårskorpor” påminner om barnprogram som gick på 70-talet; ”Kalles klätterträd”, ”Mannen som inte ville bli stor”, ”Fem myror är fler än fyra elefanter” och så vidare. Den kärleksfulla övertydligheten, optimismen,solidariteten, frånvaron av ironi och humor som tecknades upp med stora klara penseldrag i starka färger. Vi får se en serieteckningsvärld där figurerna tar av sina masker och ser oss rakt i ögonen och kanske den också är en hyllning till de annorlunda-vanliga.
Om musiken
”Sårskorpor” fyller ett tomrum mellan teater, musikal och revy. Den inspelade orginalmusiken består av fyra sånger och kortare instumentala partier.
Sångerna är ingen kontrast till handlingen men fullkomligt naturliga avbrott och framförs avslappnat och med försiktig röst av en ”korvgubbsflicka” (Emma Nordenstam).Hon kliver ut och in i sångerna utan stora gester. Långt ifrån de klassiska musikal avbrotten.
Sången framförs på ett oteatralt nästan privat sätt. Och här finns en svårighet med musiker och skådespelare i samma person. En vag och försiktig sång fungerar kanske, men ett vagt och försiktigt skådespeleri har svårare att fungera på en scen. Man kan ju knappast låta någon vara helt privat på en scen framför en publik, det är nästan en omänsklig uppgift.
Regissören Maria Blom har lyckats med att låta musiken integrera med föreställningen på ett smidigt sätt. Sångerna kommer med perfekta avbrott, som små öar av eftertanke och registrering från en annan vinkel. De smyger sig in i handlingen omärkbart på ett sätt som kanske företräder körens funktion i det antika dramat. ”Korvgubbsflickan” är den allseende, ständigt närvarande och tröstande. Hon lotsar och vägleder publiken genom handlingen med ett vemodigt skimmer efter sig. Musiken i teatern har möjligheten att låta oss höja blicken, få perspektiv över handlingen, som välbehövliga pauser i ordflödet.
De instrumentala musikpartierna fungerar som klurig fogmassa i scenövergångarna och används ibland till en sparsamt koreograferad dans, men med en obegripligt hög volym.
Låtarna av Oscar Danielson är utmejslade melodier i svensk vispop-tradition med jazzigt förinspelat ackompanjemang utan halsbrytande överraskningar och i en traditionell popform: vers och refräng. Sångerna har snygga, lite sökande intron som gör att vi inte tänker på att det är inspelad musik vi lyssnar på. Och sången är ju ”live”. Några vassa kanter finns ej i musiken förutom helt överraskande i sista bilden vi ser innan ridån faller i ett elakt slutackord. Då visar musiken ett ansikte och ett bett som aldrig var med i föreställningen.
Eftertanke
”Sårskorpor” klingar 70-tal ;betongperuker, en käck surfare som verkar vara en reinkarnation av ”solstickan”- gossen och magiskt enkel scenografi.
Loading ...
