Musikalen Cabaret är på tapeten i vår. Medan Hugo Hanséns uppsättning fortfarande rullar på Hipp i Malmö (läs Nummers recension här) är det dags för nästa bensprattlande nattklubbsgäng att ta plats på Kit Kat Club i Berlin. Staden Berlin som ju på 2010-talet återigen är en tummelplats för trender, nöje, och konst, precis som i Cabaret, där frisinnade och smått dekadenta figurer lever undantagstillståndets och livets glada dagar på Kit Kat Club.
Musikalen bygger på Christopher Isherwoods roman Farväl till Berlin och Ronny Danielsson har valt att behålla handlingen i 30-talets Berlin, strax innan nazisterna tar över. Det är starkt politisk berättelse om tiden före krigsutbrottet, men det samhälle den skildrar har klara paralleller i vår tid. Ett hårdnande samhälle med fascistoida drag, ett samhälle där inte alla är lika mycket värda.
Inledningen är rafflande. Oscar Pierrou Lindéns konferiencer glider ned från scentaket och förför med sin Willkommen Bienvenue Welcome. Tendensen finns dock att Danielsson, denne ensemblemusikalens nestor, precis som i tidigare uppsättningar, till exempel Hair och West side story, ska slarva bort det politiska till förmån för show och starka sånginsatser. Han har i vanlig ordning ställt en tajt ensemble på scenen och satsat på en kvartett musiker, som med kapellmästare Mikael Skoglund i spetsen låter betydligt mer och svängigare än fyra.
Men tack och lov får även det molande mörka plats denna gång. I denna tuffa uppsättning dundrar det undan för undan allt dovare i fonden och i andra akten blir det riktigt obehagligt. Vi hör krigsmullret och vi skymtar de nazistiska symbolerna och konsekvenserna. Ja, det blir tydligt att politiska val handlar om livsvillkor, för kollektivet, men i allra högsta grav för personen. Här handlar det handlar om att rädda sitt eget skinn.
Ingen har förstås tvivlat på att Sarah Dawn Finer är ett utmärkt affischnamn som Sally Bowles. Att hon dessutom är utmärkt i rollen är eventuellt en mer otippad överraskning. Bowles har definitivt både ett röst- och känsloregister som håller utan att det blir sentimentalt. Hon spelar på rätt sida de återhållna känslornas gräns och därmed sipprar desperationen desto mer övertygande ut. Särskilt i just Cabaret-numret, som hon inleder i moll och gör med en tillbakahållen förtvivlan.
Men, inte att förglömma, Cabaret är en ensemblepjäs i allra högsta grad med flera fullt fungerande rollprestationer – Babben Larssons Fräulein Schneider, Gustav Levins Herr Schulz, den judiske frukthandlaren som naivt vill tro på att han är lika mycket tysk som alla andra, Linda Kulles Fräulein Kost, som vänder sitt liv som fattig prostituerad mot trygghet vid nazistens sida.
Och när ensemblen i slutscenen klär av sig i underkläderna och kliver in i scenografins vridbara container är det bara en av uppsättningens många symboliska och otäckt verklighetsförankrade blinkningar i Ronny Danielssons uppsättning.
* Denna recension är en bearbetad version av Anna Hedelius recension i SVT Kulturnyheterna.
Loading ...
