Musikalbögen – finns han?

Han får visst medhåll för sin teori av Tiina Rosenberg, professor vid Centrum för genusvetenskap vid Lunds universitet, som för tillfället forskar kring divakulten bland manliga homosexuella.
   – Kopplingen mellan musikaler och manlig homosexualitet har uppstått inom garderobskulturen, alltså den kultur som omger en sexuell läggning som av olika skäl hålls dold.

Att musikalen som teaterform skulle vara särskilt påverkad av att många av dess framträdande utövare och skapare – Leonard Bernstein, Cole Porter och Jerry Herman till exempel – varit och är homo- eller bisexuella män tror Calle Norlén inte på.
   – Som i alla branscher lägger man nog mer märke till homosexuella personer än heterosexuella. Man får ju inte glömma bort att många väldigt kända musikalskapare som Andrew Lloyd Webber eller Benny Andersson är heterosexuella.

Om det nu, i strid mot fördomen, finns framstående heterosexuella manliga musikalpersonligheter, finns det då även musikalflator?
   – Manlig homosexualitet kan lättare kopplas till specifika kulturintressen. Kvinnlig homosexualitet, däremot, har en starkare koppling till avantgarde och feministiska kulturyttringar snarare än till någon specifikt lesbisk kultur, säger Tiina Rosenberg.

För manliga homosexuella kan musikalen emellertid bli långt mer än ett gemensamt kulturintresse.
   – Det hänger ofta samman med ett visst mått av kalenderbiteri och samlarintresse där man lär sig repertoaren utantill, samlar på sig alla tillgängliga inspelningar av olika verk och kan dela denna hängivenhet med andra, förklarar Tiina Rosenberg. Dessutom får man ett gemensamt språk som gör att två homosexuella män, lite tillspetsat, i princip skulle kunna ragga upp varandra när en utomstående person bara uppfattat ett väldigt initierat samtal mellan två fans. Man kan se samma sak när det gäller opera- eller schlagerbögar. Mängden kunskap om genren blir ett mått på hur delaktig man är i gemenskapen.

För Tiina Rosenberg är det viktigt att skilja på sådan här genrekompetens och populär förståelse. Det blir särskilt viktigt i en genre som musikal som, till skillnad från opera, redan tillhör populärkulturen.
– Den här sortens genrekompetens handlar om något betydligt djupare än att man bara tycker om genren. Det är inte bara en förståelse utan en viktig del av ens liv och identitet.

Inom genren musikal finns det gott om exempel på både öppna och dolda homosexuella karaktärer och situationer. Men trots det och trots bandet mellan homokulturen och musikalen som genre är queerperspektivet inte helt oproblematiskt när man väl ska göra en uppsättning.
   När regissören Staffan Aspegren satte upp A chorus line på Göteborgsoperan 2003, med Rikard Wolff i huvudrollen som regissören Zach, valde han att byta kön på Zachs partner, dansaren Cassie, och gav rollen till Lars Bethke. Uppsättningen var tänkt att gå på export runt om i världen, men när rättighetsinnehavarna i New York hörde talas om det här ingreppet blev det nej utan vidare motiveringar. Ett nej som förvånar med tanke på att verkets ursprunglige skapare, regissören och koreografen Michael Bennett, på vilken Zach är baserad, själv var homosexuell. 

För egen del är Staffan Aspegren lite rädd att könsbytar- och queertolkningsuppsättningar börjar bli så vanliga att publiken blir avtrubbad.
   – Det är lätt att idén lägger sig i vägen för verket. Det är en trend idag att göra sådana här experiment. Jag gör det gärna igen, men det måste vara i ett verk som står pall för det.