Allt börjar med musiken. Förunderligt berörande blir det när spökorkestern stapplar in på scenen. Den stelbente översten (Gunnel Fred) på vibrerende cello, Gubben Hummel (Stina Ekblad) på melodisk klarinett, föreståndaren (Thérèse Brunnander) på känslosamt piano i largot till Ludwig van Beethovens trippelkonsert. Där och då talar Spöksonaten rakt in i hjärteroten.
Det gör den också under Mörka Damens (Ana Laguna) och Baronens (Jonas Bergströms) sagolika och rörande pas-de-deux med rullatorn som ledsagare. Dansar med de mest fantasifulla attribut tillhands – vattenkannor, golvmoppar, handspeglar och det mesta i möbelväg – gör också resten av ensemblen i denna Mats Eks musikaliska och koreograferade Strindbergtolkning. Stina Ekblad som skallig och infernalisk Gubben Hummel gör det på kryckor och föregriper på så vis måhända Compagnie Marie Chouinards snart förestående besök med Body_Remix/Goldberg_Variations på Dansens hus i februari.
Mats Eks Spöksonaten är placerad på ett äldreboende. Om det är Caremaägt eller kommunalt tillåts vara osagt, men det är inte direkt någon höstsol de boende får uppleva då Hummel tar sig för att röra om i grytorna inför den dagliga spöksupén. Där samlas ett ålderstiget persongalleri, ett skräckkabinett av mer eller mindre groteska varelser kroknade av sorger och livslögner. Här går ingen går fri från skuld och Hummel är inte sen att avslöja och intrigera.
Hamadi Khemiris gänglige och rådige student framstår inledningsvis som en godhetens hjälte med bild i tidningen efter husraset i grannskapet, men visar sig också bära på den egocentrerade sjuka som hör människan till. Ja, det mesta är sjukligt, smutsigt och förruttnat i boendets murriga salar. Ändå går det inte att låta bli att känna en ömhet för dessa varelser, som böjda av livet och i vissa fall i stort sett helt omedvetna om omvärlden, slokar runt i den Bente-bruna salen. (ja, för den som har suttit en del i teatersalonger behöver inte kika i programmet för att se att scenografin är signerad Bente Lykke Møller) i väntan på döden.
Könsöverskridandet – att Staffan Göthe gestaltar mumien/överstens hustru, som med kraft och basröst plötsligt kommer ut ur garderoben för sin dansade duell med Hummel, att Etienne Glaser vimsar runt som Vita Damen och Malin Ek spelar krokiga Bengtsson fulländar transformationen av dessa inte längre fungerande människotrasor till något spöklikt. Detsamma gäller Niklas Ek, där han vilset snurrar runt som förvuxen mjölkflicka i rosa klänning. Men den kroppsliga gestaltningen skapar samtidigt ett försonande och hjärtknipande drag.
Länge vill jag, i hyacintscenen med resoluta Fröken (Melinda Kinnaman) och Studenten, tro på en ungdomens oskuld och på att dessa två kan få rummet att blomstra, men också det är en dröm som flagnar. August Strindberg hade 58 år gammal, fem år före sin död, ingen munter livssyn. Trots detta har Mats Eks skapat en både rolig, poetisk och vacker iscensättning. Musiken – Beethoven, Chopin, Wagner, Schubert – i imponerande liveframförande av skådespelarna – följer oss rakt igenom dramat. Den drabbar oss, precis som den lär ha drabbat dramatikern själv.
Loading ...
