Vad gör man för att väcka lustfyllt liv snarare än ont blod när man tar sig an musik, som älskats och spelats i nära fem decennier, musik som har gjort för popen vad hjulet har gjort för bilindustrin? Det gäller musiken signerad fyra långhåriga Liverpoolgrabbar, som erövrade världen under 60-talet och levererade odödliga hitar som ni ju alla kan vid namn – Yesterday, All you need is love, Help, Back in the U.S.S.R och så vidare i all oändlighet.
Ja, vad gör man? Danska regissören Nikolaj Cederholm gjorde så här: finhackade rejält i både textmassor och harmonier (tillsammans med kompositörerna Jens och Peter Helleman), styrde ut sina akrobatiska skådespelare med överdådiga kostymer, många lager teatersmink och tydliga karaktärer för att sedan sätta dem i rörelse i en allt annat än minimalistisk anrättning. Come together hade premiär i Köpenhamn 2009 och showen har nu, i ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Fyrishov, tagit sig till uppländska marker.
Teaterkonsert kallar man konceptet, som för att friskriva sig från vidlyfitga försök till andra etiketter. Och visst är Come together på många sätt en fest för öga och öra. Det som visserligen börjar lite trevande, med en alternativ Yesterday från Lotte Andersens spröda stämma tar sig allt mer självsäker plats och medan Beatles låtpärlor rullar över scenen tänds både eldar och energi. Det utförs reptrick och spelas horisontellt på gura. Framme vid första aktens slutnummer Get back är det fullt ös på alla fronter och här är det inte bara gitarrspelande artister utan också hela flyglar som dinglar oroväckande i rep några meter över scengolvet.
Trots dessa hisnande koreografier (Anja Gaardbo) och kostymer (Anja Vang Kragh) känns Come Together faktiskt inte spekulativ. Snarare som en lek och musikalisk maskerad, där kärleken till originalmaterialet inte hindrar att man med glimten i ögat slänger ironiska blickar mot såväl napoleonutstyrslar som stenseriösa gitarrsolister.
Harmoniskt snygga Blackbird är en stilig luftfärd i orange tyg. I Hide your life dyker gästartisten Pernilla Andersson och hennes akustiska gitarr upp. Och alltihopa får före avslutningens acapella-stämsång Because Interlude, en grand finale i en technodunkande Come together värdig 2010-talet.
Loading ...
