Musikaliskt samtal med Freud

Det står en soffa i rummet där vi ses. En stor och pösig en. Gul. Kanske inte direkt en terapisoffa, men i den sitter i alla fall en psykolog och en popmusiker som drar Sverige runt med en öppen terapiprocess. Mellan dem sitter Sissela Kyle.
– Det här är ett alldeles unikt koncept, som vi måste ta patent på, utbrister hon som har haft uppgiften att regissera Niklas Strömstedt, artist och programledare, samt sin särbo Per Naroskin, psykoterapeut, psykolog, radiopratare, föreläsare, författare och ståuppkomiker i scenshowen Strömstedt och Freud – du borde gå och prata med nån. Premiär i Gävle och final på Rival i Stockholm efter besök i tjugo städer.
– Grundidén är genial, fortsätter Sissela Kyle. Nästa steg är Elton John och Freud, Madonna och Freud. Det här är worldwide.

Hon skämtar förstås, men när vi ses är trion i ett läge i produktionsprocessen då visionerna är stora. Det är en arbetsmorgon några veckor före premiär och stämningen hemma hos familjen Kyle är alltigenom gemytlig. En blek vintersol genom söderfönstren, tulpaner på bordet, kaffe ur espressobryggare och hemkokt marmelad av citrusfrukter kvar efter lördagens drinkfest. Niklas gitarr är förstås med, men de viktigaste instrumenten för dagen är tre laptops, mellan vilka manus och idéer dansar genom trådlösa nätverk för att diskuteras och redigeras.

Men låt oss för ett ögonblick föreställa oss hur det hela började. Niklas och Jenny Strömstedt låter de två första säsongerna av tv-serien In treatment rulla hemma i dvd:n när Jenny säger: ”Du borde ha en terapeut på scen”. Niklas ler, de tittar vidare, men idén slår rot och han lyfter luren.
– Per trodde inte att jag var klok när jag ringde, berättar Niklas. Han förstod nog inte riktigt, hade aldrig sett mig på scen. Men han gick och såg min förra föreställning Trettio år i kärlekens tjänst och så träffades vi. Våra första möten satt vi bara och pratade.
– Det var en ömsesidig lära känna-process, som vi lät ta lång tid, fortsätter Per. Det tror jag kommer att vara bra för resultatet. Jag är så glad att ha fått en ny vän. Bara att umgås med Niklas är som terapi.

Långsamt, långsamt växte det som skulle bli en föreställning vuxit fram, en föreställning som inleds med att Niklas kommer till ett läge då han behöver prata med någon och slutar med att terapeuten förändras. En terapi med utgångspunkt ur Niklas musik.
– Fast allt är väldigt förenklat förstås, säger Per. Vi har en timme och femtio minuter på scen.

Förenklat, men också fördjupat och självutlämnande. För visst finns det en allvarlig ambition även om stämningen i vardagsrummet den här dagen är en sådan då man slänger käft och vitsar. Visst är uppsåtet bakom showen att få folk att må bättre, att visa medaljernas baksidor, att underhålla men också bjuda på något som berör. Niklas spelar popballader i moll. Per plockar upp textrader ur dem, ställer till svars.
– Det finns en fördom att konstnärligt skapande är i stället för mänskligt liv. Den som inte klarar av det vanliga livet ritar en teckning, målar en tavla, skriver en sorglig låt eller en bok. Samtidigt finns det många konstnärligt utövande människor som är rädda för att förlora sin kreativa nerv om de går i terapi och blir av med sin ångest.
– Alkohol, fyller Sissela i. Den klassiska konstnären super och tycker att han, för oftast är det en man, tappar sitt snille om han blir nykter.
– De som super mycket beskrivs alltid som om de har levt mer än de flesta, fortsätter Niklas. Fast de i själva verket har levt mycket mindre än de flesta… de har aldrig hämtat på dagis, aldrig handlat.
– Att hämta på dagis är ju en flykt från alkoholmissbruk, utbrister Per. Ja, är det inte väldigt jobbigt att många flyr sitt konstnärliga ansvar genom att sluta dricka, bilda familj, leva i långvariga relationer? Att manodepressiva medicinerar mot sin bipolaritet gör att vi blir berövade på många stora konstnärer. Väldigt tråkigt, eller hur?

Alla garvar.
– Varför har jag inte kommit på det förut? Det kan ju vara en av mina repliker i slutet.
Per flyr ned i sin laptop, som balanserar farlig nära soffkanten.
– May I, frågar han med en blick på mig och så raskt tillbaka ned i datorn.
Han skriver febrilt. Och jag börjar förstå hur den här gruppen arbetar ihop – vilda infall, fria tankar, ohämmade associationer.

När Sissela Kyle vid årsskiftet fick Naroskin/Strömstedts textlunta i sin hand var det en förhållandevis oredigerad massa, ett råmaterial som behövde putsas. Med hjälp av hennes regiöga och förslag på strykningar tog ett distinkt manus form med teman som längtan, kärlek, död, relationer, flykt, konflikter och vrede.
– Jag är en skid- och joggingmänniska. När jag är ute i spåret lyssnar jag på Niklas musik hela tiden. Och det kommer upp så mycket roligt. Även om jag kunde låtarna någorlunda innan, så undersöker jag: ”Vad händer när han sjunger det nu?” Den här tanken som formuleras här – vad kan vi göra med den?” Det är urkul.

Så säger Sissela för att i nästa stund sträcka fram brödfatet.
– Varsågod ta en bulle till. Det är sesamfrö och vetekross i – det är därför de är så goda. Är marmeladen lite väl besk?
Per: Den är inte insmickrande.
Niklas: Som livet självt!
Sissela: Tänk inte marmelad, tänk straff!

Så där håller de på. Tramsar. Trivs. Men det är med ett folkbildningsperspektiv de ger sig av. Per förklarar:
– Tv-serierna In treatment och Sopranos var banbrytande. Innan de kom var läkare på film eller scen ofta väldigt auktoritära och patienterna utsatta. Men det är viktigt att visa att det här är en positiv kontakt. Man ska inte tycka synd om Niklas som kommer till mig.

Kommer hela svenska folket att vilja gå i terapi efter er show?
– Vi kan ju hoppas det, men i vårt lutherska arv vilar en tradition att man inte ska bry sig om sig själv, inte koncentrera sig så mycket på hur man mår, utan göra det man ska, inte ha så mycket exter för sig, som min mormor skulle säga, säger Sissela.
Exter?
– Exter, krångel. Mormor, som var från Västergötland, använde det ordet ofta.
– Jag har inte hört dig säga ordet exter förut, säger Per. Det är bara att hysta in det i showen. Exter är ett utmärkt ord!

Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 3.2013. I oktober fortsätter turnén med Strömstedt och Freud – du borde gå och prata med nån.