Kenneth Kvarnström och Jonas Nordberg har samarbetat flera gånger tidigare. I verket come back (to me), från 2012, hittas samma koreografisk-musikaliska modell som nu används i höstens stora danssatsning på Malmöoperan, Doubletake. Utifrån Nordbergs barockackompanjemang på olika stränginstrument låter Kvarnström dansarna fånga musikens natur i ett kammarspel.
Elegant, enhetligt och med rinnande rörelser. En koreografi av Kvarnström är som ett stycke välkomponerad lyrik, en bunden vers utan minsta tillstymmelse till osynk eller slarv med stavelseräkningen. Särskilt i första akten av Doubletake – Kvarnströms samarbete med Skånes dansteater och Kulturhuset Stadsteatern Stockholm – samverkar den lättfotade barockmusiken, framförd live på scenen av Nordberg, med dansarna i Kvarnströms eget kompani och rullar fram en sinnligt meditativ kontemplation. Det här är dans för dansens egen skull, för rörelsernas egen skull. Begreppet dansteater, i betydelsen att förmedla något slags narrativ, kunde knappast vara mera fjärran. Musikaliteten är utgångspunkten, dansarnas kroppar och hur de rör sig är en förlängning av musiken, och det vore inte fel att kalla det här koreografiska konceptet för illustrerad musik.
Lika stramt och kanonlikt som Nordbergs strängknäppande är (han växlar mellan barockluta, gitarr och teorb) när han vandrar runt och ställer sig tätt intill dansarna under första akten, lika kontrollerat uppträder dansarna i svarta och vita kostymer av Astrid Olsson: Bara undantagsvis släpps några menande, utåtagerande rörelsefragment igenom – en enkel sak som en hastigt och skarpt vinklad armbåge ger stor effekt bland de annars mjukt anlagda och närmast vaggande formationerna.
Vid några tillfällen bryts det kontemplativa av att förklarande skyltar hålls upp, ”improvisation” och ”greatest hits” går det att läsa. Dessutom lägger dansarna ibland ut texten om historiken bakom danser som allemande och sarabande. Samma pedagogiska anslag inledde hela föreställningen, då Nordberg spelade och förklarade skillnaden mellan preludium och fuga. Mer än ren fördjupning av föreställningens teoretiska grunder, så får de här avbrotten funktionen som behövliga kryddstänk i anrättningens stillhet.
Efter paus fortsätter Kvarnström att använda musik ur den klassiska repertoaren, nu med den fulltaliga operaorkestern som är placerad längst bak på scenen. Jens Sethzmans ljusprojektioner skjuts över scenen, reflekteras mot en stålvägg och skimrar i luften. Böljande, sköljande och svepande drar våg efter våg av dansarna från Skånes dansteater in över scenen. Principen är densamma som i första akten, fast i uppförstoring. Bäst musikaliskt i andra akten är när en kvartett formerar sig på scenen och spelar den pizzicatostyrda andra satsen ur Maurice Ravels fina (och enda) stråkkvartett. Här upphör Kvarnström för en stund att peka med hela handen, för att istället ta ut riktningen med hjälp av fingrarnas mindre omfång.
Havet och dess rullande, melodiska dån upphör aldrig att fascinera, men det är när förväntningarnas flöde bryts som det blir riktigt kittlande.
Loading ...
