Poeten André Chénier var en verklig person som avrättades under den franska revolutionen. För att få storyn om honom mera operamässig lade librettisten Luigi Illica till en dramatisk kärlekshistoria: i hans version (där André blivit det italienska Andrea) förälskar sig Chénier i den unga adelsfröken Madeleine på en fest.
När hon flera år senare har blivit ruinerad genom revolutionen träffas de åter. Chénier fängslas som folkets fiende och Madeleine kastar sig melodramatisk ner i hans fängelsehåla för att de ska kunna dö tillsammans.
Historien påminner inte så lite om Giacomo Puccinis Tosca, som Illica också skrev texten till. Även här finns en översexuell polismästare som arresterar hjälten för att kunna tvinga sig på hjältinnan. Umberto Giordanos musik är också ganska lik Puccinis, flödande och sångbar.
Det är ovanligt svårt att köpa huvudpersonernas enorma känslosvall, även för att vara en opera. Att lyckligt skutta mot döden för någon man träffat 15 minuter på en fest flera år tidigare är lite väl magstarkt. I programbladet konstaterar regissören att båda huvudpersonerna uppenbarligen har ”stora psykiska problem”. Just därför kan man tycka att mera krut kunde ha lagts på att gestalta deras inre.
Här har man istället valt distansen som metod. Både adelsmän och revolutionärer visas upp som platta karikatyrer, av någon outgrundlig anledning iförda lösbröst. Och scenografin består av en stor guldram, vilket skapar ännu mera distans.
Det greppet motarbetar Giordanos musik, som är allt annat än distanserad. Andrea Chénier är en riktig sångarfest, där många storsångare kommer att excellera med härligt hjärta och smärta under hösten.
Lars Cleveman har gjort en paus från sitt Wagnersjungande och briljerar i titelrollen under premiärkvällen. Svartklädd och trumpen vandrar han runt på societetens fester utan minsta försök att mingla, för att plötsligt brista ut i smäktande sång. Det är vackert och pampigt, som vanligt med den pålitlige hjältetenoren Cleveman. Allt faller på plats, det larviga krimskramset runtom bleknar för några minuter bort och operan känns tillfälligtvis nästan logisk.
Likaså när Jeremy Carpenter sjunger. Han har ett snurr i rösten med ett riktigt högt varvtal. Carpenters roll är också operans mest intressanta, den moraliskt kluvna betjänten/upprorsledaren/polismästaren Gérard. Man kan riktigt se hur de olika sidorna slåss inuti hans sammanbitna gestalt.
Katarina Dalayman som Madeleine är inte dum heller, förutom att hennes röst är något lågintonerad, vilket drar ner helhetsintrycket.
Många bitar i Andrea Chénier skriker efter referenser till samtiden. Summariska rättegångar är fortfarande ingen ovanlighet i världen och adelns enorma slöseri för lätt tankarna till dagens shopaholics eller lyxiga vindsvåningar med teppanyakistekhäll.
Istället visar denna uppsättning upp personer som vi inte alls kan relatera till. Konceptet förtjänar egentligen bara en tvåa, men tack vare den fantastiska musiken blir det två härligt smördrypande extrapoäng.
Loading ...
