Det är i musiken som den största dramatiken ligger. Den amerikanske kompositören Samuel Barber har nämligen tagit i så att det knakar när han beskriver händelseförloppet och karaktärernas känsloliv. Bombastiskt, en smula överdramatiskt och väldigt känslofullt. Det nästan så att man till en början tänker att någon borde ha bett honom tagga ner en smula.
Operan Vanessa utspelar sig i ett stort hus på den amerikanska vischan. De snöklädda bergen tycks äta sig in i huset där baronessan Vanessa framlever sina dagar mer död än levande tillsammans med modern och brorsdottern Erika. Som själslösa isstatyer försöker de få tiden att gå i väntan på att Vanessas forne älskare Anatol, som för 20 år sedan försvann, ska återvända.
Han återvänder, men i gestalt av sin son – som faller för både baronessan och hennes brorsdotter.
Det är en svulstig opera om olycklig kärlek, inte alltid lätt att ta på allvar. Jag känner en motvilja mot kvinnornas martyrskap i kärlekens tecken. Jag vill ropa: ”Ryck upp er, gör något av ert liv!” Samtidigt lockar mig känslan av psykologisk thriller à la Psycho, som Julia Müers scenografi för tankarna mot. Här finns visserligen ingen kniv eller dusch men likväl en olycksbådande spiraltrappa.
Regissören Katharina Thoma har lagt fokus på det symbolistiska, som ibland tenderar att bli övertydligt. Som när den unge Anatol vid sin ankomst befriar en av de uppnålade fjärilarna på väggen och den flyger iväg. (I programbladet har vi redan upplysts om att namnet Vanessa betyder fjäril.)
Charlotta Larsson gör ett fullständigt lysande porträtt av den av kärleken övergivna baronessan som väcks till liv av den unge Anatol. Matilda Paulsson gör ett trovärdigt porträtt från ung flicksnärta till den av kärlekssorg tyngda kvinnan som stänger allt liv ute. Hon har en röst som väl matchar Larssons exploderande lyriska sopran.
Som en vitamininjektion i tungsinnet fungerar Bengt Krantz något överförfriskade doktor. Krantz äger en röst som skulle kunna få, inte bara mig, utan även de omgivande isbergen att smälta. Dessutom en komisk scenbegåvning. Marc Heller gör sin Anatol till en opålitlig player. Röstmässigt äger han en snygg tenor, som här dock tenderar att bli livlös.
Isiga kommunikationer, frusna relationer, evigt mörker både själsligt och vädermässigt – det hade kunnat bli hur tråkigt och segt som helst. Men tack och lov blir just Barbers temperamentsfulla musik till syvende och sist en välbehövlig motvikt och gör uppsättningen se- och hörvärd.
BONUS
Vanessa kommer sändas i SR P2 Live Opera lördagen den 2 maj klockan 19.15.
Loading ...
