Lagom till Christoph Willibald Glucks 300-årsjubileum sätter nu Göteborgsoperan upp hans mest kända opera, Orfeus och Eurydike, berättelsen om hur kärleken kan övervinna våra rädslor och återuppliva våra döda sidor. Jag får en känsla av Göteborgsoperan inte riktigt vågar gå hela vägen i detta drama. Genom rastlösa tempi och en ironisk approach försvinner allvaret.
Men Katarina Karnéus i byxrollen som Orfeus är orubbligt stark i sin passionerade sorg, med en klangfull röst som ger gåshud. Hon matchas fint av en glittrande Kerstin Avemo som Eurydike. I den stora kärleksduetten smälter deras röster ihop sömlöst trots en viss anspänning i höjden.
Eurydike dör just efter att hon gift sig med Orfeus, som blir helt otröstlig. Guden Amor ser hans smärta och ger honom chansen att hämta tillbaka sin Eurydike från dödsriket. Villkoret är att han lovar att inte titta på henne. Något som förstås visar sig vara lättare sagt än gjort.
Myten om resan till dödsriket började redan med den sumeriska gudinnan Inanna och antikens Demeter. Men i historien om Orfeus är det inte växtligheten och årstiderna som står i fokus, utan musiken. Orfeus bevekar underjordens makter med hjälp av sin lyra. Och musikens kraft lyser fortfarande i denna så kallade reformopera där Gluck ville frammana ”rena” känslor utan onödiga utsmyckningar.
Mats Ek och Marie-Louise Ekman gjorde en lekfull och sensuell föreställning på Kungliga Operan av Orfeus och Eurydike 2007, med Ann-Sofie von Otter som skallig farbror och med nakna förvridna kroppar ålandes över golvet. I Göteborg är det nu mera nedtonat och distanserat. Som vanligt är det grå fyrkanter och svarta kostymer som gäller, men här passar det ovanligt bra och skapar en suggestiv rymd.
Jag funderar över varför Katarina Karnéus fortfarande måste vara utklädd till man. Hade det inte känts mera naturligt 2014 att helt enkelt låta det handla om ett lesbiskt kärlekspar i stället? Och varför det putslustiga slutet? Men trots många frågor är det en snygg och sammanhållen föreställning.