”I wanna rock!”, förklarar d’Artagnan för sin bonnlurk till pappa. Med eftertrycklig rockfalsett och taktfast aggressiv strålkastarförstärkning understryker Johannes Bah Kuhnke redan i början av kvällen vad det hela handlar om.
Och rocka får han göra. När killen från vischan drar iväg mot urbana grabbäventyr i Alexander Mørk-Eidems scenversion av De tre musketörerna är inte värjan det viktigaste attributet.
Nej, Alexandre Dumas äventyrsroman har blivit en hejdundrande åttiotalsintensiv rockrapsodi med alla gamla hits du kan tänka dig, ett fullständigt huvudlöst frosseri i eldsflammande elgitarrer, fransig denim, långrandiga skinnbrallor och nitar och ett musketörsgäng som bara blir allt pudelfrissigare under föreställningens gång.
Det är en självklar snilleblixt och en oerhört väl genomförd idé att göra töntläckra åttiotalsrockare av Athos (Fares Fares i svart läder), Aramis (en glamsminkad Andreas Kundler) och Portos (en perukpuffig Leif Andrée). Och det känns logiskt att Mørk-Eidem känt lust att dra åt en annan extrem efter den svalt svensk-vemodiga Tre systrar förra året.
Så jag låter mig också svepas med av oväntat bra sång och dans med ensemblens förstärkta musikalmuskler, explosiv färgprakt och hysteriska kostymbyten, den kaxiga högtalarscenografin, den smarta bearbetningen tryfferad med populärkulturella referenser och den roliga rollbesättningen.
Några favoriter i persongalleriet är Frida Westerdahls Madonnaheta Mylady, Gerhard Hoberstorfers kardinal som en korsning mellan mr Bean och Michael Jackson samt en alldeles bedårande Jan Mybrand som prillig kung.
Mitt i all denna påkostade produktionslyx känns det dock lite tomt. Var är svärtan, sorgen, allvaret som jag minns från min barndoms förälskelse i det här gänget? Var det inte mer än ett actionaventyr?
Men för dig som också bara ”wanna rock”, som är sugen på en musiknostalgisk helkväll av sprak, fest och färg – och en hel del under nitbältet-skämt – så är sex, drugs and rock’n’roll med Mørk-Eidems musketörer ett hett tips.
Loading ...
