En varg, en korp, en svan, hästar, en höna och ett honungsbi. Djuren dansar myllrande på scenen, tofsiga och fransiga, tar lika mycket plats som människorna. Och gudarna. Böljande tygfladder utgör vatten, ibland blod. Den mäktiga ladan reser sig till urskog och festsal.
Västanå Teater firar i sommar jubileum i sin Berättarlada i Rottneros Park. Bjuder oss att tillsammans med dem förundras över att det som bara skulle bli ett treårigt Selma Lagerlöf-projekt har blivit till en välväxt tioåring. Som förra året utsågs till regionteater i Värmland.
Det finns ju som bekant sommarteater och så finns det sommarteater. Västanås är av den sorten som har allt som hör till – semesterunderhållning, folkfest, picknickfiltar, sommarfirare – men som också utöver det strävar efter att erbjuda lite mer utmaning, djup, teaterkvalitet.
En tioåring som har skapat sitt eget omisskännliga koncept: den mustiga (det där oundgängliga ordet i sammanhanget) berättarteatern med rytm, färg och rörelse och obändig lust att leka med folkliga traditioner, gärna mixa de värmländska med utsocknes som till exempel pekingopera.
Det är klart att Kalevala – det finska nationaleposet av insamlade folkliga runosånger om människor, djur och gudar på lika villkor i en besjälad natur – sitter som en skinnbralla för Västanå. Kan det bli mustigare?
Magnus Stinnerboms liveframförda och suggestiva moderna folkmusik driver fram historierna om de fajt- och flicksugna hjältarna Väinämöinen, Lemminkäinen och Ilmarinen. Inger Hallström Stinnerboms kostym med fladdrande skinn och etnomönstrade detaljer ger färg och rörelse åt rytmen och rummet (Lars Jacob Jakobsson).
Men att man tröttnar en smula på de snarlika turerna framstår till slut som oundvikligt. Det här är Kalevalaeposet i Västanåskrud, punkt. Den som vill känna dess berättelser satta i ett samtidsspeglande sammanhang, se dem bli vridna och vända på, med exempelvis genomlysta könsroller – här är männen starka och våldsbenägna, och kvinnorna listiga i långlånga flätor – den blir besviken.
Det sammansmältande och upprepande draget görs dock sammantaget till dygd: Leif Stinnerboms rytmiskt målande Västanågrepp frammanar Kalevala som en idag kanske välbehövlig och vacker eko-magisk meditation.
Loading ...
