När Simon Norrthon en stund i in första akten gör entré är det som om ett ljus tänds i spelet. Fram tills dess, och även senare, är det alltför gammelteatertrött – tänk övertydligt stapplande och flämtande Samuel Fröler i lösskägg och smutsig skjorta – för att kunna matcha moderniseringskänslan i anslagets projicerade dokumentära bilder från dagens Ryssland.
Det är nästan så jag börjar undra om det är en medveten strategi – för att Norrthons Nikita ska stå ut mot allt annat. Så är Norrthon ju också den typen av skådespelare som ofta ”står ut” av sig själv, han ger precis rätt ödesdiger karisma åt sin kvinnokarl för att man ska få en glimt av den kommande förödelsen.
Hur det än är blir resultatet att Anisjas (Tanja Lorentzon) desperata förälskelse får styrka genom detta ljus. Så är ju även Lorentzon den typen av skådespelare som är bra på vekhet och styrka samtidigt. Hon jobbar hårt på att göra ett flerbottnat kvinnoporträtt av fattigdomens och förtryckets tillvaro.
Det är på en förtvivlad och spritindränkt rysk landsbygd som Leo Tolstojs misär- och moralthriller Mörkrets makt utspelar sig. Den dova spänningen förstärks av molande ackompanjemang av sju dragspel.
Men det är först i andra akten som Dramatens föreställning får lite mer av idé och ton. Som om ensemblen – där Roberto Gonzalez, Methinee Wongtrakoon och Filip Alexanderson är värda omnämnanden – vågar prova svänget i det mustiga myllret över scenen.
Det är en mustighet med mycket svärta: allt går åt helvete, ända ner till barnmord i källaren. Michaela Granit satsar på att låta den gamla klassikerns koppling till idag snarare uppstå i publikens huvuden än på scenen, det här är ett försök till modernisering inifrån istället för med utanverk. Då och då lyckas det, och vi får se en belysning av alkoholmissbrukets såväl som maktmissbrukets ödeläggelse. Men däremellan är det väl mörkt.
Loading ...
