Inger Norryds Ruth fångar in sin publik direkt, småförvirrat bligande mot oss. Scenografin runt henne går i grått, som om allt är täckt av damm, eller som minnen framträdande ur glömskans dimma.
Ruths närminne sviktar. Hon ska hämta något på sin vind, glömmer vad och blir invaderad av personer ur det förflutna – de dyker upp ur både byrålådor och resväskor.
Andra världskriget och förintelsen ligger som dov klangbotten i Mario Diaments drömspel, där kvinnorna har de bärande rollerna.
Ruth blev som ung ivägsänd från Polen till Argentina för att undkomma klappjakten på judar. Resten av sitt liv försöker hon bemästra sina skuld- och skamkänslor över att vara den enda överlevande i sin familj.
Pjäsen handlar alltså om överlevnadsflykt och exiltillvaro men också om vad vi gör av våra livsdrömmar. Ruth får möta sig själv som barn (Anna Wigow/Sofia Bjersér), som 20-åring (Carolina Behrendtz) och som medelålders kvinna (Susanne Barklund).
Det byggs en båge från ungdomens sprudlande lyckorus och konstnärsdrömmar, via medelålderns resignation fram till ålderdomen. På ett snillrikt sätt öppnas lager på lager i klippen mellan då och nu.
Föreställningen börjar uppsluppet och lite crazy men skruvas åt i andra akten, som nästan utvecklar sig till en terapisession där relationsuppgörelserna duggar tätt, inte minst den med sonen.
Bitvis är det mustigt, rakt igenom värmande, men riktigt gripen blir jag inte eftersom gestaltningen på sina ställen ligger lite utanpå, särskilt i de känslosammare partierna. Otäckast och intelligentast är kabaretscenen där konferencieren får med sig publiken i något som startar muntert men slår över i grällt judeförakt, skratten tystnar snabbt när vi inser att vi påhejar en fascist.
Robert Jelineks regi accentuerar pjäsens kontraster och har tillfört medryckande klezmermusik, med orkester ovanför scen. Den stora ensemblen består av både professionella och praktikanter, unga och gamla. Det är tveklöst en modig och även framgångsrik satsning från Aliasteaterns sida.
Loading ...
