Med läcker dans och elegant scenografi för My Fair Lady tankarna till en välgjord Disneyfilm. Trots många roliga detaljer samt en ensemble med bra timing och hög energi ger historien en besk eftersmak. Det är helt enkelt inte särskilt kul att se en rik, smått sadistisk man domdera med en hemlös, ung kvinna. Denna uppsättning lyckas varken skruva historien till tillräcklig ironi eller ta fasta på det sorgliga.
Men om man förhärdar sig mot det kan man ha mycket roligt åt baletten som förvandlas från balgäster till vägrande dressyrhästar och åt fyndiga nyöversättningar. Orkestern spelar mycket elegant, och ensemblen håller genomgående hög kvalitet.
Huvudrollsinnehavarna har tillräcklig karisma för att hålla intresset levande under hela föreställningen, även om jag saknar de där riktigt självlysande sånginsatserna. Många biroller är också mycket välspelade, till exempel Jessica Zandén som Higgins härdade mamma och Karolin Funkes paranoida, transylvanska drottning som ser spioner i varje vrå.
Musikalens tema är ju politiskt högaktuellt, efter senaste tidens litteraturkanon- och språktestdebatter. Är ett korrekt språk tillräckligt för att komma in i de fina salongerna? Bra kontakter är nog också nödvändiga, både för Eliza och dagens förortsungdomar. Det hade varit intressant att se en My Fair Lady i nutid, istället för ett i sagoaktigt 1800-tal.
Loading ...
