Fyra karaktärer följer vi pjäsen igenom: Hani, Larry, Elza och Olga. Alla representerar de olika aspekter av ”vi och dom”, av terroristen och förövaren. Och naturligtvis offret. Dessa fyra rör sig i parallella, men tätt sammanlänkade världar som då och då snuddar vid varandra.
I Maria Sjöstrands stilsäkra scenografi, en pastellgul lugnande tillvaro i olika nivåer med små gluggar ut mot omvärlden, tvingas dessa fyra mot sina egna och samhällets uppgörelser.
Dessvärre är föreställningens tempo och rytm alldeles i otakt med det jag inbillar mig att regissör Niklas Hjulström vill berätta med sin iscensättning. Att läsa programmet ger mer behållning och insikt om hans avsikt. Vissa aspekter av dessa stora frågor känns förenklade till en nivå som är långt under den som dramatikern har. Detta betyder inte att skådespelarna inte levererar, för det gör de.
Helena Nizic spelar den livshungriga Olga som bits fast i en traffickinghärva på väg mot drömmen i Västerlandet. Nizic använder tonåringens alla spretiga attribut och kroppsliga uttryck och hon är mycket nyanserad i sin tolkning. Även Martin Aliagas Hani, terroristen som pumpar bensin åt de amerikaner som stulit oljan från hans hemland, i väntan på att få leva ut sitt öde, gestaltas kraftfullt.
Alla luckor behöver inte fyllas med något, men det som faktiskt finns där bör däremot bubbla av stoff som varje åskådare sedan gör till sitt. Det är just detta som inte händer, åtminstone inte för mig. När sedan rytmen och pulsen mellan scenerna emellanåt också saknas så faller det hela väl platt.
I slutscenen ackompanjeras skådespelarna av en riktigt bra låt signerad Niklas Hjulström och Robert B Ljung. Den, pastellkänslan i rummet och Helena Nizics Olga är det jag tar med mig från denna föreställning. Det kunde ha varit så mycket mer.
Loading ...
