Romateatern firar 20 år och jag räknar mitt 15:e besök medan jag sveper in mig i ullpläden.
Jubileumsföreställningen Som ni vill ha det är en typisk Shakespearekomedi där härskare jagar kronan, och narrar jagar tjuvnyp. I slutet får var och en vad han ville ha och förtjänade.
Regissören Thomas Segerströms uppsättning hyllar det enkla. Den landsförvisade fursten är lyckligare i sin skog än slottets nye herre. Hovfolket bär kalkgrå, silverglänsande dräkter, medan kostymerna i skogen är färgglada, som kollage inspirerade av jordens olika ursprungsfolk.
Lösningen passar så klart Romateatern. Med åren har scenen i klosterruinen vuxit samman med omgivningen. Allt bäddas in i lantlig grönska och svalorna ovanför gör sina piruetter. De fasta balkongerna verkar höra till de medeltida murarna. Kulissernas träd skulle kunna ha växt där av egen kraft, och när portarna i bakgrunden öppnas når scenrummet hela vägen till skogen. Dikt och verklighet förenas.
Segerström och Nina Pontén kallar sin bearbetning en sprutande flaska bubbelvin. Själv saknar jag till en början det sprudlande och hisnande som uppstår när Shakespeare görs rättvisa. Det är långt till paus och första akten står nästan stilla. Man går in och läser, sedan går man av. Där slösas inga känslor.
Andreas Nilsson är ett väl godkänt undantag. Hans narr är helhjärtad. Orden når oss längst bak, därför att hans gester och miner tydligt understödjer dem, han spelar med hela kroppen.
Strax efter paus tar det fart, återigen tack vare Nilsson. Narrens bröllop vinner fler hjärtan i publiken än på scenen. Förutom Nilsson märks Helena Nizic, som Rosalind, ena halvan av det kära huvudrollsparet. Och genom Bengt-Åke Rundqvists gotländske fåraherde får pjäsen lokalprägel. Han är precis så sävlig och enkel som turisterna förväntar sig av en öbo.
Magin når ända fram först i den charmiga slutscenen. Lite trolldom är allt som behövs för att ordna allt kärlekstrubbel. Årets Romaföreställning smakar om inte champagne så i alla fall jordkällarsval Pommac.
Loading ...
