En så här helgjuten teaterupplevelse får mig i regel att lämna salongen upprymd. Men durkänslan framkallad av Myriaders täta manus och Teater Playhouse trovärdiga iscensättning grumlas av ämnets mollton. Så skrev också dramatikern David Lindsay-Abaire Myriader när han fått i uppgift att göra en pjäs om det värsta han kunde tänka sig.
I centrum står Rebecca och Martin, som förlorat sin fyraårige son i en bilolycka. När vi möter dem har åtta månader förflutit och på ytan är allt i sin ordning. Scenografin är som tagen ur en homestylad bostadsannons; beige soffa, vita blockljus i klunga, stiliserade grenar i hög vas.
Hemmets nav Rebecca är också en ”var sak på sin plats”-kvinna, som stryker små spindelmannenkläder och rensar bort leksaker med resoluta rörelser, som man river av ett plåster. Rebecca, fenomenalt gestaltad av Elisabeth Klason, är en kvinna som ger ett beige badrumsset (matchande duschdraperi, matta och handfatskjol) till sin syster Ella (tonsäkra Anna-Karin Lindblad-Hirdwall) i födelsedagspresent. En demonstrativ gåva till slarvsyrran som är mer än nöjd med sitt Helan och Halvan-duschdraperi, som skrevar brett när hon sitter, som ombeds att inte bete sig ”så … så Ricky Lake!”. En syrra som blir på smällen när Rebeccas sorg ännu är som het lava.
Flera scener flödar framåt av denna ibland ganska underhållande lava av sarkasmer som Ella och systrarnas mamma Nathali (yvigt spelad av Gunilla Abrahamsson) kämpar för att inte bränna sig på. Martin (Niklas Engdahl) vill trösta men de forna föräldrarnas sorg är i otakt. Hon rensar, han bunkrar. Han smeker, hon slår. På var sitt sätt klamrar de sig fast vid sorgen, för hur skulle de kunna släppa den? Sorgen är, som Nathali påpekar, vad de fått istället för sin son.
Jag vill minnas att Engdahl liknades vid en svensk Hugh Grant efter sin roll i Att göra en pudel. Och nog drar salongen lite efter andan när hans svala framtoning briserar, som när pojken som satt bakom ratten (Tom W-O Silkeberg) oväntat dyker upp.
I Joachim Siegårds regi växer stereotyperna till mångbottnade människor, dialogen har driv, uppsättningen tempo. Tidigare oförrätter läcker ur de sprickor som sorgen slitit upp, cementerade familjeroller ruckas. Myriader är inte enbart en terapipjäs för den drabbade, även om den antagligen fungerar utmärkt som det. Den är ett allmänmänskligt drama om hur människor beter sig när de är strandsatta på en ö av sorg, varifrån de gemensamt måste finna en livbåt.
FAKTA
Pulitzerprisjuryn tyckte inte att någon av de nominerade pjäserna 2007 höll måttet. Istället vann icke-nominerade Myriader av David Lindsay-Abaire. Detta är första gången pjäsen spelas i Sverige. Den ska även bli film med Nicole Kidman i huvudrollen.
Loading ...
