Med sin scenbearbetning Hundarna i Prag vill regissören Pia Forsgren lyfta fram den politiska Duras efter att tidigare ha iscensatt hennes mer poetiska Hiroshima, min älskade på Dramaten (1995) och senare Savannah Bay, även den på Judiska teatern. Till sin hjälp har hon tagit poeten och akademiledamoten Katarina Frostenson som har översatt romanen. Så blir det också ett intellektuellt äventyr publiken leds in i via personalentrén. Och som vanligt står Judiska teatern för en av de fria Stockholmsscenernas mest spektakulära teknikupplevelser. Den här gången blir vi upp- eller nerhissade i auditoriet, svårt att känna vilket. Och det är nog meningen. För ur vems perspektiv ser vi följande historia:
En Jude vid namn Abahn är egentligen två, spelade av Niklas Ek och Björn Granath. Två personer, Sabana (Agneta Ekmanner) och David (Gorki Glaser-Müller), tar honom till ett okänt hus för att vakta honom natten innan han ska avrättas. Platsen är Staadt, en stad som kan vara vilken som helst. I bakgrunden ylar hundarna, hundarna i Prag, de ur samhället utstötta, hungriga och magra eller judens omhuldade djur? Under de mörka vargtimmarna som kommer utspelar sig ett märkligt drama mellan de fyra personerna.
Som publik gäller det att vara rejält påläst, såväl historiskt som litteraturvetenskapligt, om man ska ha full behållning av föreställningen och se alla betydelselager. Är man inte det så är går det lika bra att bara luta sig tillbaka, vilket man förövrigt gör alldeles automatiskt i den bioliknande salongen som förflyttar stolraderna i bekvämt liggläge. Då kan man bara ägna sig åt att njuta av det fantastiska skådespeleriet med en extra eloge till Gorki-Müllers kallsvettiga gestaltning av en jagad. Eller fundera på andra saker som nästan handlar om det du ser på scenen – som utanförskap, diskriminering och nynazism.
Frågor som pjäsen tycks ställa är: vem är offer respektive förövare i ett samhälle där var och en är sig själv nog? På scenen är rollerna oklara och sympatierna dem emellan växlar också oavbrutet. I den ena minuten är David offret, i den andra Abahn, medan den ständige förövaren (Gringo) aldrig blir synlig för ögat. Frågan är om de gestaltade ens är av kött och blod eller bara representanter för sin tid. I en replik frågar exempelvis Sabana (Agneta Ekmanner) Juden (Niklas EK): ”Fick du leva och dö där du ville?”. Så blir platsen plötsligt ett slags limbo där juden spelar schack med döden, ett mysteriespel om den vandrande juden som är en och alla i vår historia. Kanske en av de tusentals mördade som endast återstår med sitt namn i minnesrummet på Judiska kyrkgården i Prag, vilket accentueras av en bildprojektion på just en minnesvägg (scenografi: Tomas Franck och Kenneth Björk). Slutet blir mer konkret och Ibsenskt med sin pistol som när som helst kan fyras av mot vem som helst.
Väl tillbaka i den färgsprakande oktoberprakten på Djurgården får lukten av multnande löv en ny betydelse – vår historia är inte mer beständig än så. För den som inte blev klokare av ovanstående recension, så menar jag – gå och se Hundarna i Prag om du vill få dig en visuell och intellektuell tankeställare, en av höstens märkligaste teaterupplevelser, men tro aom sagt inte att du kommer att förstå allt. Åtminstone inte omedelbart.
Loading ...
