Janne, min vän bygger på den prisbelönta boken med samma namn skriven av Peter Pohl år 1985. Den utspelar sig i mitten av 50-talet på Söder i Stockholm. Där bor jag också och jag kände igen många av platserna, till exempel Medborgarplatsen, Folkungagatan och Götgatan.
Pjäsen handlar om Krille Katalog (Krister Nordberg) som är 11-12 år men spelas av den vuxna skådespelaren Per Öhagen. En dag när Krille är ute och cyklar blir han ikapphunnen av ett barn som ser ut som Pippi Långstrump. Hen kallar sig Janne. Janne har orangerött hår, orangeröd skjorta och orangeröda byxor men förklarar snabbt att kläderna inte är orangeröda. Byxorna är tangerinröda och skjortan är karmosinröd. Dom blir bästisar men Janne är mystisk och försvinner flera gånger.
Per Öhagen är ensam på scenen under föreställningen. Jannes och alla andras röster – läraren i skolan, det så kallade monstret i cykelverkstaden, polisen med flera – hör vi via högtalare. Ljuset används för att göra det nästan tomma rummet till olika miljöer. Publiken sitter på stolar runt spelplatsen och skådespelaren sätter sig ibland på tomma stolar i ringen och tar ögonkontakt med publiken. Hans spelstil är intensiv, han spelar med en häftighet som gör honom alldeles svettig. Han använder fem saker på scenen: en röd Crescent, en väska, ett par röda byxor, ett par röda Adidas-skor och ett armband, gjort av en cykelkedja. Allt utom väskan är saker som polisen tar fram när Janne har försvunnit.
Jag tror att pjäsen är svår att förstå för 12-13 åringar (i alla fall mig), kanske även för vuxna. Det händer rätt mycket obegripliga saker, precis som det gör i livet. Jag säger inte hur det slutar för då blir det inget spännande, men pjäsens tema är vänskap och hur ett barn stöter på vuxenvärlden.
Jag har funderat på pjäsen en del efteråt eftersom jag inte fattade allt, fast jag tyckte inte att den var så bra.
Loading ...
