Madrass på golvet, omaka stolar, svajig golvlampa. Den första unga lägenhetens slarviga trångboddhet känns igen på möblerna och prylarna. Det är bara det att de står utspridda långt från varandra – ensamma och utlämnade. Vi befinner oss i Rasmus och Benjamins lilla etta, men i Sven Haraldssons scenografi illustrerar den också deras inre landskap. Klarascenen känns mörk, stor och tom.
Den som har läst Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar eller sett tv-dramat som sändes på SVT under hösten vet vad som rör sig i det där punktupplysta vidsträckta mörkret. Det här är kärnan i Gardells stora berättelse om när Sverige drabbades av aids, den här pjäsen skrev han redan 1989. En hård kärna i vilken Rasmus ska dö och Benjamin bli ensam kvar.
Ändå heter pjäsen Ömheten? Jo, och det är just den Jonna Nordenskiöld tar fasta på i sin regi. Ömhet, närhet, hud. Två decennier har passerat sedan Annika Silkebergs tv-uppsättning av samma pjäs, med bland andra Gerhard Hoberstorfer som en betydligt mer påklädd Rasmus. Nordenskiölds version utspelar sig också under sent 1980-tal men det är som om hon firar utvecklingen mot ett tolerantare samhälle genom att ställa den nakna kärleken mitt på golvet, vacker och vardaglig.
Det handlar inte bara om fysisk nakenhet. Den glimt av den ömma förälskelsen – blottande, fånig, avslappnad och underbar – som huvudrollsinnehavarna Kristofer Kamiyasu och Björn Elgerd visar är verkligt fint spelad.
Det är en kort pjäs med ett enkelt upplägg (om än med stor och oändligt sorglig kontext) och för att skapa djup verkar Nordenskiöld vilka förstärka kontrasten mellan de två situationer som korsklipps pjäsen igenom – kärleken i lägenheten och döden på sjukhuset. Lägenhetsscenerna görs realistiska och närvarande medan sjukhusscenerna ofta spelas med tomma ansikten riktade rakt ut mot publiken, som något absurt oförståeligt.
Så undviker hon också det mest sentimentala och lätt upplysande pedagogiska. Här finns inga magiska vita älgar, ingen informerande voiceover, bara två människor i ett påtagligt nu. Katarina Ewerlöf och Ralph Carlsson som Rasmus föräldrar kämpar med sina roller som framstår (möjligen medvetet) som mer träigt yxade. Behållningen är Kamiyasu och Elgerd. Deras bild av ömhet drar pjäsen in i samtiden.
Loading ...
