Riktigt naket

När den kanadensiska koreografen Daniel Léveillé gästar Stockholm med sitt danskompani gör han det med ett verk från 2001, ett extremt fysiskt och kroppsligt påtagligt sådant. Hur varenda muskel arbetar, hur varje andetag höjer eller sänker bröstkorgen, allt detta syns nästan hela tiden mer än vanligt.
 
De fyra dansarna, tre män och en kvinna, är nämligen alla nakna. En nakenhet som i den sammantaget ganska ojämna föreställningen då och då känns trivial och alltför påtaglig. Samtidigt är det en nakenhet som i föreställningens bästa stunder, i såväl duetter som kvartetter, låter dansarnas kroppar bli till något mer abstrakt och mer kroppsligt skulpturalt som inte skyms av all exponerad hud eller mer eller mindre dinglande kön.
   För nakenheten hos dessa vältränade och delvis rakade eller vaxade dansare är hela tiden en medveten nakenhet. Som faktiskt aldrig känns utlämnande eller för den skull exhibitionistisk. Nakenheten blir på det sättet därför till en sorts scenkostym. Vilket understryks av att när de tar emot de något matta applåderna efter föreställningen har de klivit ur rollen och tagit på sig mjuka tröjor och byxor.
 
Scenografin till Amour, acide et noix (”kärlek, syra och nöt”) är enklast tänkbara. Den består i ett mer eller mindre upplyst område på en i övrigt tom scen. Ljuset, såväl det starkt flödande som det svaga, och dess skuggor, utnyttjas dock till fullo under den timslånga föreställningen.
   Tystnaden mellan de olika solona, duetterna eller kvartetterna är dessutom påtaglig. Det enda som hörs är dansarnas tydliga trampande eller stampande.
 
Det blir många hopp rakt upp, mycket klampande och stampande samt snabba kroppsvridningar. Rörelser som upprepas eller återkommer i nya versioner hos de olika dansarna.
   Tyvärr resulterar det i att man lätt tappar intresset när samma teman upprepas gång på gång utan att det egentligen tillför helheten någonting. Några sekvenser, som de mest ömsinta duetterna, överraskar dock och visar på den styrka som trots allt finns i verket men som inte alltid kommer fram. Blickarna, lyften och beröringar mellan dansarna är då så laddade de bara kan vara mellan två människor.
 
Mest används Vivaldis musik, men som sagt även tystanden mellan de olika musikstyckena för att skapa förväntningar. Sämst fungerar musikvalet i en duett som dansas till en låt av de tyska syntrockarna Rammstein. Då balanserar man snubblande nära gränsen till den kitschiga och ohälsosamma kroppsdyrkan som 1900-talet fick se alldeles för mycket av.