Mårten Spångbergs verk är – oavsett vad man tycker om dem – mycket speciella och Slowfall upplever jag som det mest speciella verket jag sett av honom. Man skulle kunna beskriva det som essensen av artisten Mårten Spångberg eftersom det präglas av en typisk spångbergsk lustfylld naivitet som effektivt maskerar den raffinerade konstnären Spångbergs extremt uttänkta komposition.
Ibland tycker jag mig se hur han läser av publiken för att se om de befinner sig i det avsedda emotionella tillståndet – och det får mig att rysa av välbehag.
Spångberg har byggt upp en intim hörna i Welds luftiga studioscen och runt omkring den har han lagt ut mjuka babyblå filtar som publiken kan ligga eller sitta på under de 70 minuter föreställningen pågår.
Mot ett soundtrack som varvar tystnad med musik, som ibland är avslappnande och ibland upplivande, tecknar Spångberg figurer på de vita pappväggarna, figurer som föreställer djur, köksredskap, jordklot eller något annat. Ibland intar han en klassisk pose, till exempel en meditationspose och allt är mycket vacker på ett naivt sätt.
Han är naken under hela verket – utom i inledningsfasen – och det är ett risktagande eftersom det med en mindre skicklig aktör i Spångbergs ställe lätt skulle kunna bli distraherande eller rent av ett störningsmoment. Men här blir det snabbt en helt naturlig del av skeendet och en logisk konsekvens av den emotionella situation Spångberg skapar.
Slowfall är ett slags återgång till barndomens omedelbara upplevelse av närhet och värme, av kravlöshet och acceptans – ett slags detox för själen.
Jag lämnar Weld med en behagligt utvilad känsla och tänker att Sverige vore ett mycket kargare land utan Mårten Spångberg.
Loading ...
