Här på Nummer.se ska vi inte sticka under stol med att vi frossat en hel del i nakenhet på senaste tiden, men med risk för att låta som en 4-åring i sandlådan hävdar jag bestämt: Det var inte vi som började. Och det finns faktiskt mycket intressant att diskutera kring nakenhet på teatern, särskilt med tanke på vårens debatter om ojämlikhet och sexism i teatervärlden.
Om nakenhet på scenen<a href="har vi alltså skrivit en hel del. När det gäller teaternakenhet utanför scenen har vi inte fördjupat oss lika mycket, men nog höjde vi på ögonbrynen åt tanken på hur Lena Endres numera nästan bevingade uttalande måste ha låtit i den knastertorra, asexuella Riksdagen:
” Sexualiteten då? Det är en självklar beståndsdel i vårt arbete. Nästan alla pjäser handlar om vad vi gör för att få kärlek” /…/ ” Kroppen, sexualiteten och allt som utgör en människa lägger vi upp på fat inför varandra. Det är våra arbetsverktyg”
Lena Endres syfte, tolkar jag det som, var att förklara vilken speciell arbetsplats teatern är och att man därför måste acceptera beteenden som på andra arbetsplatser mer automatiskt klassas som sexuella trakasserier. Hon hade själv inte upplevt att problemet var så utbrett som Ekots kartläggning påvisade och kollegor i branschen hävdade.
Nog om själva sextrakasseridebatten, men om man kliver ett steg utanför teatern, ja det räcker ju med att kliva in i riksdagshuset, måste man inse att det där med sexualitet som vardagsmat och arbetsredskap må vara en hur självklar inställning som helst inom teaterbranschen, inom kulturvärlden generellt, men utanför teaterbubblan kan den säkert framstå som rätt absurd. För att inte säga provocerande. Eftersom teatern ju faktiskt måste sägas vara en ovanlig arbetsplats, måste man nog där särskilt påminna sig om att normen är en helt annan utanför teatern, utanför hela kulturelitvärlden, ute hos ”verklighetens folk”. Det vill säga hos de människor man vill ska komma och se på teater. Publiken den breda.
På Teaterförbundet pågår alltjämt arbetet med att förbättra jämställdheten i scenkonstbranschen, och under vårens debatter om sexuella trakasserier på teatern framkom att Teaterförbundet nyligen uppdaterat sin checklista för jämställdhetsarbete, så att den nu även omfattar marknadsföringen.
I denna checklista, under avsnittet Marknadsföring och publikarbete står som ett tips, inklusive formulär för avbockning med Ja/Nej-kryssrutor, för att uppnå en mer jämställd scenkonstvärld:
”Vi har analyserat marknadsföringen ur jämställdhets/genusperspektiv (t.ex. bildval, hur kvinnor och män beskrivs i ord och bild och hur kroppar exponeras).”
Vad säljer affischen? Svar: Kungliga Operans uppsättning av Umberto Giordanos Andrea Chénier med premiär 22 okt, beskriven i text som ”en bred fresk över franska revolutionen”
Frågan är hur många teatrar som verkligen använder denna checklista och kan kryssa ja invid påståendet?
För inte länge sedan skrev jag lite skojfriskt på Facebook något om att jag googlade nakenbilder på betald arbetstid (nakenheten blir ju automatiskt också en teaterkritikers vardag och vi ber våra överordnade om förståelse för varför arbetsdatorn är full av dylika bilder, kanske inte lika högt i tak för den som jobbar på säg Försäkringskassan) och fick en kommentar som undrade: ”Menar du affischen för Kungliga Operans uppsättning av Giordianos Andrea Chénier? ”
Nu var det var inte den jag hade syftat på, men när jag gick in på Operans webb och tittade slog mej (apropå Teaterförbundets checklista för jämställdhet) den i teatervärlden mycket initierade kommentatorns notering som obehagligt symtomatisk på teatervärldens kommersialisering:
”Tydligen har affischen till Andrea Chénier inget alls med denna opera att göra, den är väl ett resultat av ”tänk” från marknadsavdelningen. Den ser väl inte riktigt ut som franska revolutionen?”
Några veckor senare tittar jag in på frigruppen Teaterrepublikens webb i samband med att jag redigerade Nummers recension av uppsättningen Ayn och hittar nedanstående affischbild. Som ska sälja en produktion som handlar om nyliberalism.
Affischbild till Jens Peter Karlssons Ayn
på Teaterrepubliken i Göteborg
Och ikväll är det premiär för Dorte Olesens Orena tankar på Norrlandsoperan. Redan titeln kittlar fantasin och affischen (se bilden som toppar artikeln) går förstås i linje med innehållet, det vet vi som kollar med Norrlandsoperans webb till skillnad från dem som stöter på den i en annan kontext. På Norrlandsoperan.se står att Orena tankar handlar om ” kropp, behov och leklust” och koreograf Olesen vet alldeles säkert vad hon menar med både beskrivning och affischbild.
På den affischversion Norrlandsoperan köpt annonsplats i Nummer åt har emellertid en liten censur skett, med logotexten ”NO!” skrivet över de bara brösten. Kanske har detta skett även i andra annonser, vad vet jag. Men inte desto mindre skulle kanske en viss del av publiken (motvilligt) erkänna att de ser mer fram emot själva nakenbaletten bakom detta NO!-statement än mot någon sorts diskussion av kroppsbegreppet. Att det var de bara brösten som var hela anledningen till att de köpte sin biljett. Och tänk vad besvikna de ska bli om det som verkligen visas är fullt påklädd, modern dans.
| Jag säger inte att det faktiskt ligger till så, jag tänker mest hypotetiskt, och jag säger inte ens att jag tycker det är fel att locka voyeurer till teatern, alla måste förstås vara välkomna, men min poäng är att man måste ha beräknat att detta är vad man kommunicerar. Som kulturklimatet ser ut idag måste man sälja så mycket biljetter som möjligt, det är liksom yttersta beviset på att ett konstverk lyckats i marknadskrafternas ögon, så varför inte köra på ett säkert kort med bara bröst, eller för den delen nakna vältränade manskroppar som inte alls har med föreställningens innehåll att göra? | . |  |
Jag förstår absolut hur man tänker på marknadsavdelningarna, men frågan är vad det gör för teaterkonsten i stort att man diskuterar en sak inom sitt community, men kommunicedrar något helt annat när det är dags att sälja biljetter? Och frågan är om det är detta marknadstänkande som teatrarna själva vill ska råda?
TIDIGARE I NUMMER
Sex och naket på scen
Scensex för nybörjare
Nummers intervju med Dorte Olesen om Orena tankar
LÄS OCKSÅ
Lena Endres debattinlägg i DN
Loading ...
