Havsbrus inleder första akten av Nakna damer på nedre botten mittemot. Havsbrus och sedan textbrus. I ett abstrakt och öppet scenrum i smakfulla gråtoner, elegant kontrasterat av de citrongula, hallonrosa och limegröna accenterna i den moderiktiga kostymen. En lagom urban svensk vårkollektion. Enkel med en twist. Men lite trist.
Så kan man även karaktärisera tillställningen i övrigt. För den som undrar: ja, de nakna damerna dyker upp ganska tidigt i första akten. Men bara i textform. Som det mesta annat i denna lite för långa och bitvis plattitydpoetiskt småputtriga pjäs.
Vi lyssnar till fem karaktärers medvetandeströmmar, inre monologer gestaltade som förtroliga samtal direkt till publiken. Det är sjömannen Roger (Ulf Brunnberg) som inte är särskilt jolly utan sitter i rullstol och irriterar sig på grannarna, Thomasine (Inga Landgré), kvinnan som förlorat sin livskamrat och helgar sin fönsterplats på bussen, elvaåriga Emma (Vanna Rosenberg), förläst, lillgammal och självutnämnd besserwisser, homosexuelle konstnären Alex (Douglas Johansson) som satsar på att ”misslyckas bättre” och frånskilda klädfreaken Karen (Åsa Kalmér) med garderoben som enda lust och last utöver nätet där man kan vara ”bara sin själ”.
Den abstrakta iscensättningen och korsklippningen av texten syftar kanske till att öppna för tolkningen av de fem karaktärerna som samma person eller som polyfon bild av Stockholm, Sverige. Inte för att jag kräver nakna damer på scenen eller för att det bara blir intressant när en roll görs som om det vore en ”riktig människa” (tvärtom ofta), men här kan jag bara krasst konstatera att den enda jag kan lyssna på är Inga Landgré. Hon hittar nerv och kropp i sin text. De andra karaktärerna är visserligen finurligt fint antydda men blir mest till dramatiserade läsningar av fyndiga fraser, filosofiska sentenser med inspirerade lån från Michel de Montaignes essäer, ordvitsar, mobiltelefonskämt, miljöklyschor, kafferastsnack. Med lagom långa pauser och mentala trumvirvlar för att publiken villigt ska leverera igenkänningsskratten.
Bodil Malmsten – en av de författare som hittat konstnärlig förlösning i bloggandet och ligger högt på besökstopparna – har skrivit pjäsen speciellt för Stockholms stadsteater. Speciellt för Stockholms stadsteaters kvinnliga medelålderspublik kan man konstatera genom att snabbt räkna manliga och yngre besökare på ena handens fingrar. Medregissören Åsa Kalmér är van vid poetisk dramatik (som en lyckad Kvinnorna vid Svansjön av Kristina Lugn på samma teater). Men ingen av dem lyckas få denna trivselext till mer än myspysigt bloggiga vardagsbetraktelser på scen.
LÄNKAR
Bodil Malmströms blogg
Läs också Nummers intervju med Vanna Rosenberg
Loading ...
