En kropp faller lugnt och stilla ihop, en annan faller lite mer drastiskt, en tredje kropp börjar plötsligt ryka medan en fjärde redan ligger stilla på golvet innan den lyfts upp och hämtas. Utan att bli övertydlig tar Kenneth Kvarnström i Youyouyou fasta på att döden verkligen är kroppslig i den meningen att den finns närvarande i varje kropp, hur levande den just nu är.
Grundtonen i verket, som fick sin urpremiär på torsdagskvällen i Hörsalen på Kulturhuset Stadsteatern, är mörk men aldrig hotfull, hur kraftfulla eller uttrycksfulla dansarnas rörelser än är. De sex dansarnas enskilda rörelser är istället hela tiden en del av det oerhört fina och variationsrika flöde av intrikata konstellationer som Kvarnströms koreografi består av. Bilden av att vi inte är odödliga utan inför döden utlämnade, både till oss själva och till gruppen, är både sorglig och hoppgivande på samma gång.
Enda anmärkningen, och det som hindrar mig från att sätta det högsta betyg är att några teman och variationer tas om någon gång för mycket i avslutningen av Youyouyou.
I de två första delarna i Kenneth Kvarnströms trilogi om döden – Come back (to Me), 2012 och Sofa(r), 2013 – lästes det texter och pratades en hel del. Den här gången har han valt att helt förlita sig på rörelser, ljus, ljud och kroppar.
Det är som om han outtröttligt fortsätter att renodla det rörelsespråk som han sedan länge gjort till sitt. Vilket förstärks fint av den grundton som Jens Sethzmans följsamma ljussättning skapar. Även när hela scenrummet vid något tillfälle är upplyst är det som om mörkret fortfarande finns där.
Ola Hjelmbergs nyskrivna musik ger samtidigt en genomgående puls, som växlar från lågmält sprakande electronica till närmast euforisk dansmusik som skulle kunna spelas högt på någon dansklubb en väldigt sen kväll eller rättare sagt en tidig morgon.
Just den dynamiken går igen i koreografin som, förutom några mycket finstämda och faktiskt tröstrika duetter, innehåller flera närmast skulpturala gruppbilder av hur levande kroppar är ända tills de dör. Lika viktiga för helheten är Martin Bergströms mestadels svarta scenkostymer som under några sekvenser helt täcker dansarnas ansikten som för att betona att de bortom sina individuella särdrag verkligen är levande och ännu inte döda kroppar.
Loading ...
