Jag vet inte hur många rumänska tiggare jag passerar på min väg genom Stockholm till föreställningen Det dåliga samvetet på Dramalabbet. Jag är rädd att jag har nått det där stadiet där jag inte orkar se dem längre. Det är en jobbig insikt. Aldrig trodde jag att man skulle uppleva en dag då barnen leker tiggare på skolgården, eller då hemlösa blev en naturlig ingrediens i ny svensk dramatik. Mattias Andersson lät exempelvis en tiggare stå för den kärnfulla avslutningen i The Mental States of Sweden på Dramaten (läs Nummers recension här).
Erik Magnusson tillsammans med Gunnar Eriksson har också grävt där de står, och med utgångspunkt i intervjuer skapat en socialdokumentär föreställning som undersöker allas vårt samvete kring hemlösa, tiggare och missbrukare.
För medan klyftorna vidgas och till och med samhällets marginaler konkurrensutsatts, får vi problem med vår egen självbild i all denna misär. Utan att agitera eller bli förebrående sätts fingret på hur vi, de priviligierade, söker döva våra samveten genom gillande på Facebook, ansluta oss vid manifestationer eller kanske skänka den där kronan i tiggarens mugg. Magnusson undviker elakt raljerande utan väcker något slags ömsint igenkännande åt våra individuella ansatser till engagemang.
Scenograferna Veine Bartos och Jonathan Wahlstedts kub för tankarna till de romska läger som byggs upp och rivits ner och fungerar också som socialkontorets avhumaniserade rum med dörrar där personalen kan fly om det blir farligt.
Skådespelarna Harry Friedländer, Joakim Enoksen, Malin Persson och Malin Tengvard gestaltar hubotlikt mekaniskt, i lågmält avskalade monologer, korta dialoger och ibland med grafisk musiksatt rörelse både de utsatta och människorna omkring. Socialarbetare som pendlar mellan uppgivenhet och cynism, präster med sina patentlösningar eller politiker som langar den heta potatisen fattigdom emellan sig.
Här synliggörs även den grupp människor vars existens förnekats i det klasslösa Sverige. Missbrukare, prostituerade och hemlösa vars utsatthet förvärrats i det gränslösa Europa där det alltid finns billigare flickor, fattigare tiggare och naknare hemlösa som armbågar sig fram i härbärgenas köer.
Det dåliga samvetet ger fattigdomen riktiga ansikten och röster och problematiserar allas vår roll i samhällsstrukturen. Några barnröster i slutet formulerar på ett självklart sätt allas vår vilja att ändå vara solidariska, omtänksamma och osjälviska. Det dåliga samvetet ger inga förnumstiga svar men man påminns om att det värsta är när man blir avtrubbad och likgiltig. Jag tar ögonkontakt, och säger hej till kvinnan som sitter inlindad i sin filt vid Slussens tunnelbanenedgång när jag lommar hem.
Loading ...
