Det började en smula trevande när Figge Norling regisserade Kristian Hallbergs monolog Antony. Här gjorde Peter Nilsson ett avskalat porträtt av en man och hans livslögn. Den var rörande i all sin enkelhet, men jag saknade viss komplexitet.
Man i djungeln var Kalle Westerdahls uppgörelse med sin koleriske, whiskydoftande far. En, i Westerdahls gestaltning, ständigt morrande superpatriark. Tragikomik med slagsida åt det komiska. Svärtan fanns där, men Westerdahl tycktes hålla tillbaka.
Anthony Neilsons Stitching var kanske det närmaste en klassiker Limbo kom under våren. Skådespelerskan Annika Hallin regisserade och Lina Englund och Felix Engström gestaltade ett traumatiserat par som levde ut sin smärta genom allt mer utstuderade sexuella lekar. Spelet präglades av stor närvaro och intensitet där Lina Englunds Abby var fullständigt övertygande.
Vårens senare premiärer inleddes med Hannes Meidals och Jens Ohlins Trompe-l’oeil, en navelskådande, existentiell monolog, fritt baserad på Albert Camus roman Fallet. Hannes Meidal framförde den helt i mörker, delvis ackompanjerad av en trehövdad gosskör. Med distanserad självgodhet och ständiga litterära referenser är texten en uppvisning i språklig ekvilibrism och torr humor.
Jag vill att man ska tala om mig! blev på många sätt antitesen till Trompe-l’oeil. Om den förra upplevdes som väl själlös har Kajsa Svensson själ så att det räcker och blir över till alla. Spänd som en fjäder framförde hon sin nästan maniska monolog. Ibland tröttnar hon, sjunker ihop för att snart resa sig igen. Detta var en föreställning sprängfylld av desperation, energi och hjärta.
Vad finns då för slutsatser att dra utifrån dessa dryga sex teatertimmar? Vad är det för teater man valt att göra?
Spelrummet både begränsar och utmanar. Form får ge vika för innehåll och den avskavda betongen gestaltar såväl den instängda hallen hos en döende mor som förortsvillan i Täby. Experimenten är, Trompe-l’oeils dunkla framförande undantagen, få. Valfriheten i kombination men den intima miljön tycks locka till uppgörelser och försoningar inom ramarna för den allra privataste av sfärer. Att fyra av fem föreställningar handlar om mödrar och fäder är alltså knappast någon slump. Det är ofta ohämmat nostalgiskt, Carola och Hemmets Journal samsas med pappas cigarettpaket. Det är tryggt, men väl förutsägbart.
Sedan Riksteatern tycks ha tagit patent på självutlämnande monologer tillhör de knappast det mest nydanande att producera på en teaterscen. Det är heller inga nya nunor som tar scenen i besittning. Det är i stort sett samma gamla scenskolegarde.
Men dessa invändningar är sekundära. Bara möjligheten att se flera föreställningar per kväll, ställa upplevelserna sida vid sida och se hur de kompletterar och motsäger varandra är oerhört välgörande. Här finns en enorm vilja att göra teater, att testa nya roller. Skådespelare regisserar, skriver, komponerar.
Om det är valfriheten som gör det kan jag inte svara på. Jag kan bara konstatera att det fungerar.
Loading ...
