Spinning Jennys När man blir stor blir man f****a äger rum på Teatr Weimars scen. Scenspråket visar också släktskap med det weimarska: mycket text med begränsat men starkt kroppsligt agerande, riktat spotljus och tät närvaro i rummet. Skådespelaren Daniel Nyström håller en rasande och intensivt känslomässig monolog. En monolog han skrivit tillsammans med Weimars Jörgen Dahlqvist. Om texten också handlar om egna erfarenheter vet jag inte, men det är svårt att inte uppfatta den uppfordrande attacken som självupplevd.
Personen som Nyström gestaltar så mästerligt är i alla händelser förbannat trött på hela skiten och har en motorsåg. Vreden riktas mot hela det samhälle som vägrar acceptera transsexuella och könsbytare. ”Medelklasskonstnärerna” är bara självupptagna. Flatorna, bögarna och feministerna är inte solidariska. Läkarvetenskapen är kontrollerande och patologiserande.
Våldet riktas till slut mot den egna kroppen, dels genom ett cyniskt accepterande av ständig nazistisk misshandel, dels genom självmordet som sista utväg.
Könsbytesprocessens psykiatriska inslag står i fokus, och vreden vänds till starkt berörande sorg över att könsbytet innebär sterilisering. Det är inte tillåtet att spara sperma för insemination när man väl beslutat sig för att kirurgiskt och hormonellt gå från man till kvinna.
Som dekor finns några stympade skyltdockekroppar, och när skådespelaren delvis klär av sig speglar skyltdockornas androgynitet den levande kroppen. Förtvivlan över att vilja betrakta sig som hel och älskande men hela tiden tvingas göra omöjliga val är synnerligen starkt förmedlad. Nyström gestaltar med kropp och kostym, men framför allt med tilltalet.
Mest hjärtslitande är kanske titelrepliken: barnet som är övertygad om att när han växer upp ska han få samma kön som mamma.
Loading ...
