”Man kan lätt ådra sig fanatism samtidigt som man försöker besegra den eller slåss emot den.” Författaren Amoz Oz ord är tryckta på programbladet till Marius von Mayenburgs Martyrer på Stockholms stadsteater och det är en passande programförklaring till Dritëro Kasapis lysrörsupplysta skoluppgörelse.
Benjamin (Michael Jonsson) är 16 och vill inte delta i skolans simundervisning. En vanmäktig mor (Kajsa Reingardt) gör ansatser att försöka förstå och föreslår såväl ofrivilliga erektioner som droger som skäl till motviljan. Att hennes ende son vägrar av religiösa skäl kan hon däremot inte acceptera.
Men just så är fallet. Benjamin har, i sin vilsenhet får man förmoda, gått och blivit bokstavstroget kristen och kryddar tillvaron med bibelcitat av den tyngre kategorin till frukost, lunch och middag. Varken i skolan eller hemma är förtjusningen direkt total över denna blinda tro, som går på tvärs mot både evolutionsteorin och sexualundervisningen. Men Benjamin låter sig inte hindras. Så småningom försöker han både bota sjuka och spika upp kors i biologisalen samt vad värre är, utnämna sig till allsmäktig att utfärda straff till de orättfärdiga (läs den förmodat judiska biologiläraren Erika Roth.)
Marius von Mayenburg har skrivit en pjäs om faran av extremism och svårigheten att bemöta den. Vilken moteld är den rätta, den mest effektiva? Motargument, medhåll, rentav nonchalans? Sofi Helledays biologilärare Erika Roth försöker med det förstnämnda. Hon lusläser bibeln i jakt på vapen av samma kaliber som Benjamin och går i både verbal och kroppslig närkamp med denna, av rasande övertygelse, genomsyrade pojke. Deras repliker studsar som en ursinnig pingpong-match över scenen och de behärskar båda sina respektive frustrationer till fullo.
Mayenburgs pjäs är välskriven, men det är inte utan att den andas konstruktion. De åtta rollerna är tydliga; man skulle också kunna kalla dem endimensionella. Jacob Nordensons reaktionära pajas till rektor, som kamouflerar stockkonservativa åsikter med plojartade leenden. Christer Fants religionslärare, som vill bereda ett kyrkligt sammanhang för sin adept, Jonas Kruses sävlige idrottslärare med fötterna på jorden, men väldigt lite lust att förstå, Bianca Kronlöfs ohämmade tonårstjej, som eventuellt kan locka Benjamin tillbaka till livet, Shebly Niavaranis lätt handikappade Georg, som underkastar sig Benjamins idéer och blir hans lärjunge i jakt på en vän. Det är den sistnämnda som trots allt visar sig se mest nyktert på situationen, när alla andra har förblindats och hamnar i en maktuppgörelse som försvinner bort från själva sakfrågan.
I Dritëro Kasapis regi har Martyrer fått en intensivt utlevande, men också smått pedagogisk, onyanserad och övertydlig inramning. En efter en faller klassrumsstolarna under lysrörslamporna. Problemen står stadigt kvar.
Loading ...
