Och plötsligt slår det till i veka livet. Det är det den där morgonen igen när jag är tio år och Gomorron Sverige är ersatt av en stillbild, kanske en soluppgång. Det är den 1 mars och Sveriges statsminister är död. På scenen avbryter Mårten Anderssons polispappa dottern Saras (Frida Beckman) och kompisen Ernestos (Martin Lagos) furiösa punkkonsert med bandet The Disgust. Olof Palme är skjuten. Hemma i deras nya lägenhet väntar lillasyster Helena (Kim Theodoridou Bergquist) som drömmer om att resa med kristna musikrörelsen Up with the people. Intill finns grannen Eja (Siri Hamari), närmast en extramamma. Platsen anges till Jämtland, där just den här föreställningen spelas, men platsmarkörerna stämmer inte. Ingen stor sak men det hade varit bättre att ge det en exakt plats eller låta bli.
Med tydliga tidsmarkörer, tydliga karaktärer och mycket musik drar dramatikern Ninna Tersman, NIE-regissören Kjell Moberg och ensemblen in mig i deras och mitt 1986. (Plötsligt minns jag den amerikanska Up with the people-artisten som sov över hos oss på 80-talet.) Sören Brunes sinnrika scenografiska kub vecklas ut, rymmer ett helt hem på Currygatan och mycket mer. Ljuset förvandlar nuets slitna fönsterrutor till splitter nya. Undergången är nära och Sara spelar in bevisen på kasettband. Alla katastrofer inträffar den 28:e. Mamma lämnar dem för sitt hemland Grekland, Challenger exploderar i rymden, Palme mördas och senare samma vår: Tjernobylolyckan upptäcks den 28:e april.
Det som till en början ser skissartat ut blir allt tätare, verkligheten vävs in och det blir drabbande och nära. För familjen blir Palmemordet ödesdigert då pappan, dock ganska oväntat, förlorar sig i mordgåtan.
Natten den 28 februari visas också för skolor. Där saknar publiken egna minnen av mordnatten och 1986. Men, det är ingen vild gissning att det finns en igenkänning i det upprivna tillståndet av tidiga tonår blandat med samtida hot och katastrofer i omvärlden.
I ett samarbete mellan NIE, Riksteatern och Sveriges radio har Mia Blomgren gjort en dokumentär från det höghus hon själv bodde i då – också väl värt en lyssning:
Natten den 28 februari – 28 år senare
Loading ...
