Mellan 1915 och 1922 skrev Hjalmar Bergman, utöver romaner och filmmanus, nio korta stycken för teatern: Dödens Arlekin, Herr Sleeman kommer, En skugga, Spelhuset, Londolezzi sjunger, Sagan, Vem dömer??, Porten samt Väktaren i Bagdad.
Dessa korta pjäser, här kallade kammarspel, kom att på många sätt modernisera teaterns formspråk. I sin bok Narrens bjällror undersöker Margareta Wirmark, professor i drama och litteratur i Lund, inte bara villkoren för dessa pjäsers tillkomst utan genomför också en noggrann analys av var och en av dem.
Samtidens svala intresse
I bokens första del avhandlas verkens tillkomst. Här skildras den arbetsmässiga – och i viss mån också privata miljö – i vilken Bergman befann sig: de växande litterära framgångarna, det fruktsamma samarbetet med filmregissören Victor Sjöström (vilken för övrigt skulle komma att locka Bergman till Hollywood) samt å andra sidan Bergmans alltmer söndervittrande äktenskap.
Pjäserna hade blandade framgångar i sin samtid och en del av dem sattes upp först många år efter det att de skrivits – någonting som kanske visar hur långt före sin tid Bergman faktiskt var. Intressant är också att läsa om hur dessa ”kammarspel” successivt utvecklades från enklare övningsstycken till formfulländad dramatik: författaren hade turen att verka i en brytningstid där moderna, konstnärliga uttrycksformer började finna sin form – särskilt gällde detta filmen, från vilken han lånade många idéer.
Slow-motion på scenen
Bokens omfångsrika andra del utgörs av en genomgång och analys av varje enskild pjäs. I ett sakligt, nästan torrt, akademiskt tonläge återberättar Wirmark varje pjäs handling och följer upp med en analys. På ett sätt som förefaller mycket kunnigt visar hon hur Bergman tillför olika moderniteter; hur han lånar ljud- och ljuseffekter från filmen – ja, han inför till och med närbilder och slow-motion på teaterscenen. Hon skriver även om pjäsernas rent innehållsmässiga modernitet: om hur Bergman laborerar med specifika steg i sina karaktärers själsliga utveckling eller – minst lika ofta – sammanbrott. Boken avslutas sedan med en kort fundering rörande Bergmans teatermässiga inspirationskällor.
På det hela taget tycker jag att Margareta Wirmark skapat en välskriven och intressant akademisk ingång till Hjalmar Bergmans tidiga dramatik. Hon har, kunde man kanske säga, lyckats frilägga och belysa en ovanlig kreativ knytpunkt, bestående till lika del av Hjalmar Bergman och den moderna tidens inträde.
Loading ...
