I The lac of signs ser vi dansaren Chrysa Parkinson som genom ett filter. Andningen hörs tydligt, precis som vi hör hennes rörelser och steg på golvet framför oss. För att det hela ska fungera rent tekniskt släpper man på Moderna dansteatern, MDT, stora scenrum inte in mer än ett dussin åskådare till varje föreställning.
En svart duk eller skärm avgränsar synfältet ovanför scenrummet samtidigt som det döljer hologrammets ljuskälla. Det är som om Chrysa Parkinson hela tiden befinner sig bakom en tunn väv eller någon annan sorts transparent tyg som snart kommer att försvinna. Emellertid är det endast dansaren som under det knappt fyrtio minuter långa verket vid några tillfällen helt plötsligt försvinner i tomma intet. Som för att påminna den närvarande publiken att det just är en bild som vi ser och ingenting annat. Eller är det egentligen så enkelt?
För handlar det ändå inte om en föreställning som har en tydlig inledning och ett lika tydligt slut, vilket även understryks av scenografin och ljussättningen. Chrysa Parkinson försöker med sina rörelser återge så mycket information som möjligt, vilket gör att varje försök till förståelse eller teckentydning drunknar i detta informationsflöde. Att låta dansaren framträda genom ett hologram, ett extremt informationstätt medium, blir i det här sammanhanget till ett sätt att undersöka hur rörelse kan skapa mening.
Någonstans finns berättelsen från den klassiska baletten Svansjön i detta flöde, men omtagen och nedbruten i så många beståndsdelar eller fragment att den knappt går att urskilja. Även librettot i programbladet av Chrysa Parkinson och Andros Zins-Browne är ett 23 sidor långt flöde av associationer och fragment. Titeln The lac of signs är dessutom en riktigt elegant ordlek med Svansjöns franska titel Le lac des cygnes.
Publikens perception hamnar i centrum på ett intressant sätt när bilden vi ser tolkas som om det vore närvarande kropp utan att den är det i vanlig bemärkelse. Frågan som Lac of signs indirekt ställer, det vill säga vad det innebär att Chrysa Parkinsons fysiska kropp inte är närvarande trots att den samtidigt är högst påtaglig, har därför relevans för alla som frågat sig vad närvaro kontra frånvaro har för betydelse för scenkonsten.