Varför man hittills vägrat att spela Gotthold Ephraim Lessings Nathan den vise på svenska teaterscener är en gåta. När handlingen så lätt kan transformeras från det medeltida Jerusalem, via upphovsmannens upplysningstid, till vår krigsskadade samtid. Att religionsmotsättningar sällan handlar om tro utan i första hand politisk övertygelse gällde då och gäller nu.
Sedan urminnes tider fokuserar man på skillnaderna snarare än likheterna mellan islam, kristendom och judendom, med krig och förföljelse som resultat. Sören Brunes scenbild sammanfattar Lessings budskap med en briljant effektivitet: en gallerbur med flera öppningsmöjligheter och en fond tapetserad av skrifter som tycks vara hämtade ur Koranen, Bibeln och Toran.
Poängen är att oavsett tro och härkomst är vi alla människor – och borde i första hand uppföra oss som medmänniskor. För, som denna pjäs ska visa, det kan komma fram att en judinna är en kristen som är syster till en muslimsk sultan. Och hur gör vi då med fördomarna?
Regissören Eva Bergman har förlagt handlingen till ”en flytande nutid”, åtminstone visuellt. Som sultanen Saladin får Chister Fant gå i tidlösa, beige militärkläder. Tyske tempelriddaren Curt von Stauffen – som benådats av sultanen och därmed kan rädda den unga Rakel från att brinna inne – kallas här kort och gott soldat. Jacob Ericksson bär i denna roll patinerad undertröja och är tilltufsad à la romantisk krigsfilm. Vilket passar särdeles fint när han för första gången kysser den unga svärmande Rakel, naivt framspelad av Nina Zanjani, i den lilla scenbassängen som kanske är tänkt som en förenande symbol.
Som den vise, judiske affärsmannen Nathan har Lennart Hjulström en lika rofylld uppsyn i svart hatt och långrock som hans spelstil är tryggheten själv.
Tack vare uppsättningens moderniserade utanverk slipper man brottas med filmiska Arnassociationer. Men i moderna öron låter replikskiftena alltför högtravande. Kanske mest störande på grund av ensemblens olikartade spelstilar.
Var för sig gör skådespelarna egentligen fantastiska jobb, men i helheten skapas upphakningar mellan å ena sidan ensemblens realistiska ansatser, å andra sidan den deklamationslockande texten och å tredje sidan individuella satsningar på teatral förhöjning.
Den sceniska konflikten är alltså mer än ett faktum.
Loading ...
