Pjäsen utspelar sig 1956 i ett nedläggningshotat landsortshotell. Scenrummet andas 1950-tal med en kristallkrona som känns medvetet malplacerad i det i övrigt ganska enkla hemmet. Den har Elin ärvt. Man kan spela dramat med henne, modern, som navet i denna dysfunktionella familj med sina såriga och ambivalenta beroendeband.
Regissör Åsa Ekberg Kentros har istället valt att lägga fokus på fadern och hans alkoholmissbruk. Hur hotet att han ska börja supa igen, hur hans lögner och självbedrägerier påverkar hela familjen. Yngve Sundéns självömkande Martin förminskar sig själv till offer och kämpar för att uppehålla sin propra fasad, kammar till och med sin pomaderade mittbena när han ska telefonera. Äldste sonen Georg, i Joel Torstenssons tonsäkra och aggressiva gestaltning, hyser mest förakt för honom. Medan en svunnen kärlek korta stunder lyser igenom hos hustrun, som Susanne Hellström framställer som barsk när det krävs, men mest av allt stukad och livstrött.
Starkast intryck gör Hugo Emretssons vibrerande tolkning av den 16-årige, identitetssökande David. Ena stunden en retsam, tonårig spelevink, nästa ett skört, skrämt barn, på väg att gå sönder av sin längtan efter kärlek, att bli sedd.
I det kortade manuset har man tagit fasta på Noréns jazzmusikreferenser och spätt på med egna koreografier som bryter naturalismen och blir till ett snett leende. Betoningen ligger överlag på det komiska. Som när Martin öppnar köksluckorna på jakt efter gömda spritflaskor och möter sin familjs ansikten – en snillrik bild av hur han känner sig bevakad, rolig men inte skrämmande.
När hans fyllekarusell drar igång uppstår en farsartad och galen cirkus på scen. Ett känslomässigt kaos.
Tragedin hade visserligen kunnat få vara ännu skitigare, svartare och grymmare. Men det svänger om skildringen av denna familj på glid. Berättelsen når fram.
Loading ...
