Natten är dagens mor på Riksteaterturné

Det sägs att över sextio procent av kommunikationen mellan människor handlar om kroppsuttryck. När jag ser Natten är dagens mor på teckenspråk funderar jag över hur föreställningen hade fungerat om den talande skådespelaren (Yvonne Wangrot) inte funnits med på scenen. Hade jag som hörande drabbats av familjens uppslitande konflikter ändå? Hade jag sett karaktärernas övergivenhet, deras längtan och deras självförnekelser?
    Svaret är definitivt Ja. I teckenspråket hamnar känslorna på utsidan, ord vars nyanser kan vara svårtolkade får en konkret och intuitiv betydelse när de tecknas med fingrar, händer, ansiktsuttryck. I Michael Cockes regi tecknas den inåtvända paniken också med uttrycksbärande masker och med kluvna personligheter – samma roll spelas ibland av flera skådespelare. Föreställningen är bedrägligt tyst och stillsam. Den tränger sig på och in under huden.
    Katrin Brännströms scenografi är enkel och avskalad – samtidigt överväldigande. Tre svängande skärmar avdelar rummet – hotellet där familjen bor och verkar – men svängdörrar är ingen säker väg mot frihet. Den som försöker springa för fort igenom riskerar att lika snabbt slungas in igen. På ett symboliskt plan är det precis vad som händer när det blir som allra trängst och familjen närmar sig det slutgiltiga (tysta) skriet.