I ett vardagsrum i juleskrud möter vi den känslomässigt minst sagt funktionshindrade familjen. Patriarken som har en sexuell relation till sin svärdotter. Den misslyckade författaren till son, och inte minst den psykiskt sjuka dottern som är på permission från vårdhemmet.
Ellen Osengs scenbild är vardagsnära och alldaglig tillika helt rätt för en föreställning som denna där det psykologiska spelet karaktärerna emellan självfallet är mer centralt än scenografiskt rafflande lösningar. Om nu bara detta psykologiska spel hade fungerat.
Regissören Erik Åkerlinds tolkning av texten är alltför bokstavlig. Jag finner ingen riktig nerv, även om det förekommer bra skådespelarprestationer inom ensemblen. Carl Harléns obehagliga familjefar är den största behållningen.
Den trasiga familjens dynamik som helhet övertygar dock inte. Inte ens i crescendot, då katastrofen är uppenbar, blir jag berörd. Och det är synd, eftersom texten har både riktigt bra dialog och en stringens som doftar svettig samtid.
Göteborgs Dramatiska Teater är onekligen en mycket ambitiös och driven grupp med högt satta mål. Och deras uppsättning av Vinterträdgården visar trots allt detta, även om resultatet lämnar en del att önska. Jag är övertygad om att de växer in i kostymen med tiden.
Loading ...
