Nattsvart om mammarollenScenografin ger en äkta känsla av knarkarkvart i London. Trångt, mörkt och deprimerande brunmurrigt. Här bor Marigold (Lo Kauppi) och hennes två döttrar Star och Dolphin. Foto: Emily Laye
Recensioner [2008-02-05]

Nattsvart om mammarollen

Den tatuerade mamman av Irena Kraus & Malin Stenberg efter en bok av Jacqueline Wilson
Scen: Dramaten (Lejonkulan)
Ort: Stockholm
Regi: Malin Stenberg
Scenografi: Anna Heymowska
Medverkande: Lo Kauppi, Sofia Pekkari, Josefin Iziamo, David Mjönes och Omid Khansari
Länk: Dramatens hemsida »


RECENSION/TEATER. Den tatuerade mamman är boken som blev tv-serie, och nu ungdomspjäs. Med ett ovanligt tema inom barnteater: att växa upp med en psykiskt sjuk förälder. Men på Lejonkulan blir det alltför svart för att nå fram.

Det lär finnas över 100 000 barn bara i Sverige som har psykiskt sjuka föräldrar. Men ingen vet riktigt. För varken Statistiska centralbyrån, Socialstyrelsen eller Folkhälsoinstitutet har siffror på detta. Även inom barnteatern lyser problemet ofta med sin frånvaro. Jag kan bara erinra mig Suzanne Ostens fantastiska pjäs Flickan, mamman och soporna från 1998.
   Även här, i Den tatuerade mamman, möter vi, precis som i författaren Jacqueline Wilsons bok, en mamma som är oförmögen att ta hand om sina barn. Men om mamman i Ostens pjäs bara fanns som en sinnebild bakom en dörr ockuperad av gamla tidningshögar, så är hon desto synligare på Lejonkulan. Det här är en ensamstående mamma (Marigold) som vill synas till varje pris, en exhibitionist som dränker sin livsångest med nya tatueringar istället för att köpa mat åt sina flickor. En despotisk mamma som knarkar, super och – när hon får dåligt samvete – bakar änglakakor mitt i natten. Papporna lyser som nattfjärilar med sin frånvaro.


Lo Kauppi gestaltar trovärdigt och med närvarande energi en mamma på gränsen till nervsammanbrott. I gula platåstövlar, nättröja och kortkort möter hon Londonnattens partyliv istället för sina barn. Sofia Pekkari och Josefin Iziamo som döttrarna Star och Dolphin uttrycker det övergivna barnets ångest med isande övertygelse, medan David Mjönes och Omid Khansari som representanter för det manliga släktet närvarar i lika fragmentariska scener som i flickornas liv.
   Så långt är det bra. Föreställningens svaghet är snarare just det fragmentariska, vilket kanske är oundvikligt när man kokar ner en flera hundra sidor lång roman till en sextio minuter kort pjäs.


Det som har fått stryka på foten är bokens galghumor. I Malin Stenbergs regi blir allting bara nattsvart ”in yer face”-teater, vilket understryks av scenografin (Anna Heymowska) bestående av nerklottrat brunaktigt kakel och en institutionsdusch. Men om publiken ska svälja den beska medicinen behövs det nog en skvätt grädde också. Eller så bör man kanske höja åldersgränsen från tolv till sexton år.  

Ylva Lagercrantz

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (1 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

2