Sommartid är utomhusscenernas fröjdefulla tid. För Örebro länsteater
sätter Gunilla Orvelius upp August Strindbergs naturalistiska könskampsdrama Fröken Julie på den bästa av platser. Nämligen i genuin, högt belägen herrgårdsmiljö.
Spelplatsen är förlagd till det gamla orangeriet på Karlslund med en vidunderlig utsikt över trakten. Som scen har Hanna Cecilia Lindkvist använt delar av orangeriet. En murbruksbelagd tegelvägg som fond vilken tillsammans med den sparsmakade rekvisitan ger en både vacker och stilren scenbild.
Det väsentliga finns. Grevens stövlar. Klockan som så ödesmättat ska ringa och talröret. En stol. Porslin.
Det är som vanligt med Fröken Julie. Det är midsommar och Julie är galen. Förlovningen har slagits upp. Hon har gäckat den världsvane betjänten Jean att dansa fler än en dans och Jeans trolovade Kristin och folket har skådat eländet.
Snart händer det som inte får hända och allt måste rättas till innan greven återvänder.
Midsommarkänslan står både den syrenbukett som Ingrid Holmstand Gavells fint tecknade Kristin pysslar med och Shesti Johanssons suggestiva fiolspel i folkviseton. Fågelkvittret bjuder spontannaturen på. För så är det med utomhusteater. Allt kan hända.
Här händer det mitt under Julies plågade monolog. När det sakta går upp för henne att hennes heder står på spel. När hon yppar familjens mörka hemlighet för Jean. Naturen lägger sig i regin och två kajor står plötsligt uppe på scenen och plirar ödesmättat ner på skådespelarna.
Men före detta naturens inhopp i dramat, där klass ställs mot klass och där maktförhållandet mellan hög och låg, kvinna och man rådbråkats, tvinnats och turnerats för jag vet inte vilken gång i ordningen, har Julie i Malin Bergs tappning, fått liv på ett sätt som nog skulle fått själve Strindberg att applådera.
Hennes själfulla minspel som svänger mellan gäckande högdragenhet och djupaste förtvivlan och smärta, skapar magi.
Anders Ahlbom Rosendahls Jean glänser även han men jag kommer på mig med att önska lite mer av den djävulskhet han hade då han spelade Lisbeth Salanders övervakare Peter Teleborian i filmen Män som hatar kvinnor. Lite mer spett i ryggen och eld i blick helt enkelt.