Det finns en närvaro byggd på frånvaro. Jag tänker på den sorts mentala frånkoppling som inträder i samband med övergrepp och våld. Den människa som slår och misshandlar är inte alltid ”hemma i sig själv”. Slagen utdelas av en zombie, av en avstängd. Nej, det ursäktar ingenting men kanske förklarar det något av vad som annars är så totalt omöjligt att begripa. Denna den ”frånvarande närvaron” kan också lyftas till ett vidare begrepp, det som till exempel finns inom våldsdyrkande ideologier som nazism. Efter kriget talade de värsta nazibödlarna om något som, mitt i allt, beskrev ett inre tomrum, ett gap mellan känsla och handling. Och kanske är det i den avgrunden vi måste våga blicka ner för att förmå bekämpa de mörkaste krafterna, liksom bekämpa det förakt för svaghet som bygger nazism, rasism, fascism…
Just detta, om ett kännande jags upphörande och ett mentalt förfrämligande, det är vad Mattias Brunn och Victor Wigardt så starkt övertygande lyckas förmedla i Vårt förakt för svaghet. Den timslånga föreställningen, som ska spelas som klassrumsföreställning för gymnasieklasser, är inspirerad av den norske filosofen Harald Ofstads bok med samma namn (utkom 1972 och i nybearbetning 2012 ) samt av samtal med unga aktivister mot rasism.
En dryg timme för att tala om och åskådliggöra nazismens drivkrafter. En dryg timme för att lyfta fram dess konstruktion och idé utan att rabbla partiprogram eller fördjupa sig i enskildheter. Är det möjligt och kan det alls bli teater?
Svaret blir obetingat ja, i varje fall om en förmår koncentrera, fokusera och engagera på det sätt Mattias Brunn och Victor Wigardt gör. Ämnet är dessutom just nu det mest angelägna av alla i dagens Sverige och Europa. Stramt och enkelt klädda och med kortklippta huvuden, tar de hjälp av ett blädderblock och lite tejp. Enkel rekvisita men just här räcker det mer än väl för att i punkt efter punkt genomlysa nazismens liksom rasismens grundtankar. Skådespelarna häller begreppen, idologin, historien och samtiden genom sina egna jag. De viftar med tuschpennor, skriver, bockar av och stryker över samtidigt som de reflekterar och, nästan som i förbigående, sätter begreppen i relation till verkligheten: ”Arier, den enda ras som ska fortplanta sig och hålla sig till varann…som fursteätten Habsburg då där de många giftena mellan släktingar till slut ledde till sådan inavel att släkten helt enkelt utplånade sig själv. Den sista ungen som föddes var så missbildad att den dog direkt…”
Intressantast och kanske det som kryper sig allra närmast, är den verbala och fysiska skildringen av hur föraktet för svaghet letar sig in överallt, in i oss alla. Föraktet för svaghet hos andra liksom föraktet för svaghet inom oss själva. Det förakt som kan bli det självhat som sedan själsdödar. Roten till det onda och den känsla som var och en av oss känner igen. Skådespelarna ger detta kropp och uttryck. Dominant – dominerad. Det gör ont, ett kriterium för hur bra Mattias Brunn och Victor Wigardt tillsammans med regissör Joakim Rindå har hittat smärtpunkten.
Loading ...
