Nederlands Dans Theater I på Dansens hus

Nederlands Dans Theater grundades 1959 och är idag ett av världens främsta danskompanier. Under närmare trettio år har Jirí Kylián varit den dominerande konstnärliga kraften i kompaniet, men programmet visar att han har värdiga arvtagare i duon Paul Lightfoot och Sol Leon. Deras verk, Signing Off, har en närmast magisk energi som infiltrerar den hektiska musikaliska strukturen in i Philip Glass Concerto, i synnerhet är detta fallet i den inledande trion som dansas av Mehdi Walerski, Miguel Oliveira och Jorge Nozal.
   Scenografin, även den skapad av Lightfoot och Leon, gör den relativt begränsade scenen till en oöverblickbar labyrint genom ridåer som höjs och sänks. Scenbilden kompletteras av en böljande fond, en illusion av fallande vatten, som pulserar av energi. I detta laddade sceniska landskap tolkar dansarna med förödande precision Lightfoots och Leons rörelsespråk som har en egen identitet samtidigt som det är förankrat i kompaniets tradition.
   En tradition, formad av Jirí Kylián, som har skapat av det vackra men något ojämna verket Wings of Wax. Efter en rätt anonym inledning blommar verket ut i de avslutande duetterna där Kylián visar prov på sin oöverträffade rörelsefantasi som gör det möjligt för honom att konstant utvinna nya rörelser ur ett material som man trodde var uttömt för länge sedan.
   I Kyliáns andra verk Click-Pause-Silence omvandlas fyra dansare i åtsmitande dräkter i mörkt glödande färger till ett slags levande mekano. Trots att Kylián låter publiken se en repetitionsvideo – som för att manifestera dansarnas arbete med verket – förblir det dominerande intrycket att de är snarare reagerar på impulser än agerar mot varandra. Det är fascinerande – och oroande – att se förbiilande moment av total dehumanisering, till exempel när Nancy Euverink plötsligt stelnar mitt i en rörelse, som om energiflödet strypts utifrån.
    Här, liksom i de övriga verken, utstrålar Euverinks gestalt ett uppfodrande allvar som blir till ett koncentrat av de tre verkens mörka grundtoner. Och det är hennes kompromisslösa närvaro, snarare än kompaniets briljanta teknik och den skickligt komponerade koreografin, som stannar kvar hos mig när jag lämnat Dansens Hus.