Den norska meteoren har slagit ned igen. För andra gången presenterade BIT Teatergarasjen i Bergen sin festival för kvalitetsurvald, oprövad, internationell scenkonst. Danjel Andersson var där en intensiv oktoberhelg för att spana in godbitarna åt dig.
I år firar norska BIT Teatergarasjen tjugoårsjubileum – och det är med ihärdig energi man fortsätter pumpa fram nya namn bredvid etablerade konstnärer. Både som scen och festivalarrangör. Som en pendang till teaterns festival Oktoberdans arrangerar de sedan förra året också Meteor. Målsättningen är att presentera ett internationellt program av särskild konstnärlig kvalitet och dessutom skapa en plattform där man kan spana in den norska scenkonstens status.
I år dominerar det norska, men här finns också inslag av tyskt, österrikiskt/franskt och amerikanskt. Här ryms allt från poesi till dans, videokonst och performance. Kvaliteten skiftar från briljant till lovande till rent ut sagt dåligt. Det skall dock poängteras att ingenstans i Norden lyfts det unga, det lovande, det lokala, det experimentella fram till en internationell och lokal publik som här på BIT (som även är en del av det europeiska nätverket Junge Hunde). Presenteras du här blir du uppmärksammad på en internationell nivå. Här lanserades till exempel koreograferna Hooman Sharifi och Ingun Björnsgaard. Den första helgen, när jag var där, träffade jag representanter från Frankrike, Tyskland, Danmark, Sverige och USA. Alla ute efter samma sak. Ta pulsen på den samtida scenkonsten.
Hur ser den ut då? Det unga allvaret manifesteras av Non Company från Bergen som formmässigt angriper teatern med den så kallade ambientteaterns redskap. På scenen sitter fem unga konstnärer vid ett enkelt bord med sina datorer påslagna, på tv-skärmar projicerar filmer av dem och en ung kvinnlig skådespelerska berättar monotont i en mikrofon om ställtid, om sin syn på omvärlden, allt mot bakgrund av den frustration som en ung generation känner inför alla krossade ideal. Sval elektronisk jazz och nonsens-repliker om vardagliga ting lättar upp och kommenterar det seriösa för att inte säga pretentiösa.
Den mer konstkritiska kommentaren, på ett ovanligt intelligent vis, representeras här av Henriette Pedersen som iscensätter en fiktiv självgod visning på ett konstgalleri. Publiken blir galleribesökare i en iscensatt värld. Ack, så lik vår egen. Kate Pendry, bredvid Superamas, representerar högkvalitativ internationell performance. Pendry gör det mest minimalistiska man kan tänka sig. Hon står på en svart scen och berättar en historia. Hon berättar om en resa hon gjort – som sensationsturist till Kosovo, en detaljrik resa in i Europas saltaste sår. Innan resan inleds skär hon tre distinka sår i armen. Hon berättar med all önskvärd tydlighet vad hon genomgår på resan från Oslo, men svarar och analyserar aldrig varför hon for. Den frågan bollas över till oss istället.
Superamas söker ett möte mellan konstpraktik och scenkonst. Videoinstallationer, fotoutställningar likställs med själva föreställningen. På scenen spelar dessa fyra konstnärer (från Österrike och Frankrike) upp tre scener som tas om spolas tillbaka och förändras. Två gogodansare hjälper de fyra manliga konstnärerna att ställa frågor kring identiteter, tid och verklighet. I ett tillsynes enkelt upplägg med citat bland annat ur en Fat Boy Slim-video och Tarantinofilmer dikteras ett starkt konceptuellt fundament. Målet är att utsätta oss för samma dogmatiska bilder som vi möter varje dag i media och reklam, som onaturligt stora bröst, välsvarvade kroppar som handelsvaror, som objekt eller som försäljningsargument. Vi konfronteras med våra egna blickar och våra fördomar och tankar blottläggs för oss själva.
Superamas får avluta min rapport från Bergen. I två dagar kom jag inte loss ur deras svårhanterade hala grepp. I en suverän balansakt mellan det dåliga, det precisa, mellan det medvetna och det omedvetna, liksom mellan det verkliga och det fiktionella. Det finns inga enkla svar. Inga raka sanningar. Hör du en sån var säker på att det är en förenkling, tycks de säga.
Som sammanfattning efter en intensiv helg: Vågar man släppa sina invanda kvalitetssystem och stipulera nya kan man hitta sätt att skaka om sin publik med andra medel än de konventionella. Se där en (förenklad) lärdom att skriva ut på skrivaren och hänga på väggen.
Loading ...
