Fredag
Teaterdagar i Hallunda inleddes med buller och brak när Kulturministern i en gemensam kraftansträngning med Shima Niavarani – för dagen teaterkonsulent – invigde med hjälp av en flyende gonggong. Årets tema är Den demokratiska processen. Med andra, ord något besläktat med bokmässans tema yttrandefrihet. Intressant att demokratiska begrepp över huvud taget är något som behöver ligga överst på kulturagendan år 2006. Har vi inte hunnit längre?
Bland de första föreställningarna att se på dagens fanns The Mental States of Gothenburg, en intressant resa genom hjärnorna på ett urval unga Göteborgare. En resa som efterhand förvandlas till grym kolonialism av ungas själar (se tidigare recension i nummer.se).
Sedan kunde de journalister som ville ta tillfället i akt att träffa Kulturministern på en improviserad presskonferens. Med huvudsakligen recensenter och mindre av riktiga reportrar blev frågorna ganska få och svaren desto färre. För givetvis har inte Kulturministern hunnit läsa igenom några rapporter om vare sig det ännu inte påbörjade, men nu dessutom avblåsta barnkulturåret eller Genuskommittén ännu. Vi får i varje fall veta att Moderaterna inte förespråkar kvotering och att de föreställningar som har berört Lena Adelsohn Liljeroth mest är Lars Noréns. Men vem det är i en viss pjäs som hon också identifierar sig med ville hon inte avslöja. Däremot att föreställningar som lämnar fler frågor än svar inombords när hon lämnar salongen ofta är dom bästa. Men vad vill hon ta tag i först när det gäller scenkonsten?
– Utbildningen är det något tvekande svaret.
Därefter kunde man välja på inte mindre än två snabeltofflor-föreställningar, mångkulturåret i all ära. Undertecknad slank in på Oktoberteaterns Abul Hassan & Kalifen. Men varför så många tusen och en natt? Varför denna romantiska syn på den sagoskimrande araben? Är inte mångkultur mer än det? Vi återkommer med mer rapport imorgon.
Lördag
Den syns gärna på scenen i höst, den tredje makten. Det vill säga journalisterna. Den granskas i sin tur av falangen i den demokratiska kvadraten som alltmer håller på att bli den fjärde makten i Sverige. Det vill säga scenkonsten.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth efterlyste i gårdagens inledningstal för Teaterdagarna fler utövande konstnärer i Riksdagen framöver (och glömde kanske i brådskan bort skådespelerskan och centerpartisten Solveig Ternström). Men frågan är om de inte gör mer nytta i de små scenernas sammanhang. Som exempelvis obetalbara Fia-Stina Sandlund (se tidigare intervju på nummer.se)som intar reporterns roll i sin – tyvärr nu slutturnerade föreställning – Om du är rebell så är jag reko, en helt underbar dokuföreställning där Sandlund strippar underbrallorna av makten och samtidigt visar på hur svårt det är att tvätta av sig en stämpel, i Sandlunds fall radikalfeministens. Trots att man kämpar för att uttrycka andra åsikter också.
Den som inte kunde få nog av frågor om maktstrukturer kunde sedan gå vidare och delta i seminariet Vem ska bestämma. Med Björn Sundström, Sveriges kommuner och landsting & sakkunnig i Ansvarskommittén.
Kvällen avrundades med lite lisa för själen, Tyst teaters föreställning Minns du Greta Garbo?. Så vilsamt att ibland få se en föreställning med mycket lite tal – eller för den delen andra ljud. Även om här figurerar 50 procent av varje, en hörande och en döv skådespelare (se tidigare recension på nummer.se).
Vi återkommer med fler intryck för alla sinnen från söndagen imorgon.
Söndag
(av Karin Kämsby)
Klockan tio på söndag morgon fanns det möjlighet att lyssna till Jean-Christophe Bonneau, vilket inte så många gjorde, typ fjorton personer. Det var synd för han bjöd på ett intressant alternativ till den svenska produktions- och nyttoinriktade sättet att stödja kultur.
Jean-Christophe Bonneau är vd för ONDA
ONDA, en statlig fransk inrättning som med en budget på 4 miljoner euro om året sedan 1975 stödjer nyskapande scenkonst på turné. Pengarna går till arrangörer och turnékostnader, däremot inte till produktion av kultur.
Ett kontor som stöder arrangörer med pengar och information, vore inte det någonting att ha? Är inte arrangörsledet den svagaste länken i svensk kulturpolitik just nu? Vi som jobbar ideellt med att arrangera scenkonst ute i landet får lita till vacklande kommunala bidrag och det stöd vi kan få från Riksteatern vars föreställningar ofta är dyra och kan spräcka en hel årsbudget.
Särskilt intresserade är ONDA av konstnärligt riskabla projekt. Två gånger om året ordnar de möten i Frankrikes sju regioner (aldrig i Paris) för arrangörer och programläggare. Det som i första hand diskuteras är det konstnärliga innehållet i föreställningarna. Samtalen gör det lättare för arrangörerna att välja vad de ska arrangera.
Det är en svindlande tanke att svenska arrangörer skulle sitta en hel dag i en grupp på 50 personer och diskutera det konstnärliga innehållet i olika scenkonstverk. Men kanske är det just så Riksteaterns projekt Dialog ska fungera? På teaterdagarna förekom det diskussioner vid fikaborden och i Lars Rings teatersamtal sent på kvällarna med konstnärerna närvarande. Men sällan annars att diskussioner bland arrangörer om konstens innehåll släpps fram i Sverige. I stället ska konsten vara nyttig för allt möjligt, hälsa, mångkultur, barn och unga. Ur den synpunkten var det riktigt uppiggande att alliansregeringen ställde in Ungkulturåret 07.
På eftermiddagen diskuterade en namnkunnig panel bestående av Fredrik Lindström, Ebba Witt Brattström, Farnaz Arbabi med fler om teatern har ett ansvar för svenska språket. Diskussionen kom mest att handla om blattesvenska kontra standardsvenska och fokuserade mer på utlandsfödda svenskars förhållande till svenska språket än teaterns.
Loading ...
