Vi är många som ännu idag får rysningar av såväl galon som furu.
Men så måste det statistiskt sett ändå ha funnits några elever som ville smaka mera matta och övervinna högre bockar.
Några hamnade hos Friidrottsförbundet, andra kom till Cirkus Cirkör.
Ung Cirkör
Just nu kan man se va den yngre generationen Cirkörelever kan prestera under den pågående Subörb-festivalen i Botkyrka utanför Stockholm.
I Ung Cirkörs knapphändigt olyckssäkrade föreställning Kalla balla lik bjuds det på en mentalt hisnande show där särskilt Esmeralda Nikolajeff, 10 år, bidrar till flest hjärtinfarkter när hon, till synes skyddslös, gör verklighet av föreställningens säljtext ”kast med litet barn”, medan ett ännu yngre barn på gissningsvis fyra år bärs in i en kartong och presterar en träffsäker baklängesvolt.
Men jag kan inte låta bli att undra: hur ser framtidens arbetsmarknad ut för alla dessa cirkusutbildade elever? Eller är jag bara trångsynt? Konsterna behöver ju inte enkom utövas på en scen. Vem har sagt att inte en jonglerande servitris blir en mycket roligare servitris? Eller vad sägs om en lindanserska som finansminister? Bara fantasin sätter stopp.
Sirqus Alfon
Sann gatuteater framförd av tre galningar i Lederhosen kunde den som valde att gå och se Sirqus Alfon ta del av utomhus – om man råkade ha ett paraply med sig. Det hade inte gatuteaterartisterna själva, men med gatan som spelplats var inte heller några hundra liter vatten något större problem. Problem var det inte heller med publikkontakten. Så är också Sirqus Alfons signum att tolka hitmusik på ett alldeles eget sätt och med hjälp av bland annat leksaksinstrument. Inte ens samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin kunde motstå att charmas av en sångare med en mycket märklig frilla, närmast att likna vid en munks på dekis.
Sophie Wolley och Benji Reid
Hon presenteras som en Spokenwordhjältinna med stjärnstatus i England. Kanske hade hon bara en dålig dag, eller också var det de envetna regnmolnen över det fuktiga festivalområdet som förmörkade stjärnorna just ikväll, men den kvinna jag såg äntra den lilla scenen i Ananastältet (ja, spelplatserna har alla fruktnamn för att arrangörerna tycker sig bjuda på en riktig fruktcocktail), påminde mer om en blyg skolflicka som läste läxan innantill än en kvinna med stjärnglans. Jag saknade helt enkelt lite mer scenisk närvaro även om texterna stundom var mycket underfundiga. Som historien om relationen mellan unga kvinnor och gamla busschaufförer framförd med Shakespearepoetisk lätthet. Men just subtil och underfundig humor kan ibland vara komplicerat lokal.
I det fallet hade Benji Reid, också han från England (London), lättare att knipa publikpoäng med sitt mer direkta och opoetiska tilltal – och inte minst en stor portion självironi. Som i beskrivningen av åren på privatskola i egenskap av enda svarta killen och därtill nörd med två vänsterfötter och en walkman i öronen. Kanske inte så djupt, men roligt.
Loading ...
