Hör Björn Kjellman hemma på en förortsscen? Det var en av de laddade frågor som diskuterades under rubriken Förortsteater – konst eller socialarbete?. Att Stadsteaterns satsning i Skärholmen inte hunnit visa vad den går för blev tydligt i mötet med den sedan 30 år etablerade Angereds Teater.
Skärholmens verksamhetschef Anders Frennbergs vision (se tidigare intervju i nummer.se) om en teaterscen med plats för såväl Björn Kjellman som Afrikanska trumgrupper möttes av kritiska röster. Bland annat hävdades att tidigare kunskaper och traditioner utgör en belastning i arbetet med förorten, att vi istället bör lösa upp föreställningarna kring vad som är konst och kultur.
Även samtalsledaren Dritëro Kasapi, konstnärlig ledare för Gottsunda Dans och Teater, varnade för att spela innerstadsscenens uppsättningar i Skärholmen. Resultatet blir att skärholmsborna får en halv teater, menar Dritëro.
För Ulrich Hillebrand, teaterchef för Angereds Teater, var seminariet mer friktionsfritt. Från att vara en plats dit innerstadens finkultur spridits har teatern utvecklats till en scen där förorten tillåts formulera bilden av sig själv.
Den pjäs Björn Kjellman spelar på Stockholms stadsteater Jag är min egen fru utgör kanske inte sinnebilden för det mångkulturella Sverige. Men det tycks ändå ha hänt något med vem och vilka som representeras på landets teaterscener när den som utses till Mr Institutionsteater spelar en tysk transvestit.
Exotism i jakten på ny dramatik
Interkulturell kompetens är ledorden i projektet <i<Nya Pjäser – Nya Världar som ska bana väg för berättelser som speglar det nya Sveriges mångfald (Läs mer här ). Projektet kommer att leta brett för att finna sina dramatiker. Musiker, bildkonstnärer och poeter, alla kan vara aktuella. Fem av de bidrag som kommer in väljs ut, tre går vidare till produktion.
Förväntningarna är höga. Niklas Hjulström, konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg och Charlott Neuhauser, dramaturg på Dalateatern och Teaterförlaget Drakens ägare, i panelen hävdar att de är beredda att förändras och trotsa sina vanor och idéer om hur en föreställning bör vara och se ut. De nya berättelserna ska framföras på den nya publikens villkor. Tomas Bokstad från Intercult liknar projektet vid ett blankt papper. Även panelens övriga deltagare, Dritëro Kasapi från Gottsunda Dans och Teater och Måns Lagerlöf från Ung Scen/Öst är överens om att projektet i grund och botten är själviskt, deras teatrar behöver alla en nyandning.
Ovanstående inställning får mig att undra om de letar efter riktiga människor eller teaterns frälsare. Jag tycker att det finns ett nästan exotiserande drag i dessa förhoppningar och i osäkerheten vad projektet kan leda till.
Samtalsledaren Katja Sliwinski, studerande på DI och producent för Riks gästspel, lyckas föra tillbaka samtalet till projektets demokratiska aspekter.
-Det handlar om respekt, insikten att de faktiskt tänkt på mig när de skapat detta.
Tune In har lyckats samla en skara bestående av både makthavare och utövare. Många försöker bräcka varandra i politisk korrekthet. Det ekar ihåligt när så få av dem representerar det nya Sverige de vill nå. En gnutta ödmjukhet och ett löfte om botgöring vore ett steg i rätt riktning. Då kanske nästa Tune In enbart får bestå av goda exempel.
Loading ...
