Neil Armstrong var aldrig på månen – Elverket

En familj i förfall. En frånvarande pappa, en alkoholiserad mamma, en död bror och en dotter som fastnat i knarket. Om stjärnskådespelaren Harald Strid (Börje Ahlstedt) tror att han kan fly verkligheten i sin privata loge, där succérecensionerna hänger inramade på väggen, så tror han fel. Timmen före premiären på Strindbergs Dödsdansen knackar hans dåliga samveten på dörren – ett efter ett. Anita Wall gör hustrun som hotar att fly, men inte förmår. Alexandra Rapaport den skadeskjutna dottern som fortfarande inte har gett upp hoppet om pappas förbehållslösa kärlek.
   Peter Birro har skrivit en angelägen pjäs om livsval och livslögner. För Harald har konsten till varje pris alltid gått före livet. Han är, som dottern säger, en mästare på ”känslorunk” på scenen, men otäckt oförmögen till försakelser i kärlekens namn. En andlig austronat, livrädd för att hans sceniska månpromenader ska genomskådas som falsarier.
   Rysansvärda är de svek som Birro undan för undan lägger i dagen. Men trots Börje Ahlstedts tyngd blir spelet mellan honom och Anita Walls Inga lika lojt och odramatiskt som Neil Armstrong väl inövade replik ”one small step for a man, one giant leap for mankind”. Hudlöst och nära blir det först när dottern Katarina kliver in med sin intensitet och desperation. En hudlöshet som till sist tvingar både Harald och oss att välja – måste vi nödvändigtvis till månen, eller gör vi bäst nytta här på jorden?