Nemesis på Strindbergs Intima teater

Alfred Nobels okända pjäs Nemesis trycktes samtidigt som han dog 1896. Hans efterlevande beslöt att makulera hela upplagan, men lät ändå spara tre exemplar. På världspremiären 2005 möts man av ett enkelt drama om en far som blir förälskad i sin dotter sedan han nåtts av insikten att hon i själva verket är frukten av hans hustrus otrohet. Han förgriper sig på dottern och hon hämnas med att döda honom. Men inom dessa ramar ryms också besök av en ignorant jungfru Maria och en ödmjuk djävul, grotesk tortyr, kättja över alla gränser och en hård kritik av kyrkan. Det rör sig inte om stor dramatik, men den är sprudlande och fungerar utmärkt i denna tappning.
   Spelstilen kastar sig mellan realism, teatral ironi, antikt allvar, revyaktig publikkontakt och expressionism. Finalen är som en tredelad altartavla: till vänster står den högväxta madonnan med guldgloria och slår på ett grishuvud med en handslägga, till höger rinner det blod ut en vattenkran i väggen, rakt med på golvet och i mitten sitter fadern med öppen mun medan slagen går genom hans kropp som små ristningar.
   När jag ett par timmar tidigare skyndade i regnet till teatern nedför Västmannagatans backe såg jag Richard Turpin stå i en port och röka i scenkostym och smink. Han smålog för sig själv som om han enbart såg fram emot premiären, som om han tänkte att han var där för att ha roligt – och efteråt säger jag mig att en av förutsättningarna för bra teater är den lustfyllda närvaron.
   Dror Feiler har inte varit så här kongenial sedan tiden för Lokomotiv konkret, Sören Brunes vrickade scenografi måste ses … Ja, alla gör fina prestationer, men samtidigt är det hela rakt igenom Turpins verk och resultatet är verkligen bra!